Att fånga lyckan

Kanske har jag redan någon gång skrivit ett inlägg som detta. Kanske tillför inte orden något nytt i debatten. Men just nu vet jag faktiskt inte om jag bryr mig särskilt mycket om det. Jag ville bara berätta en sak:

Jag tror att jag är ganska så väldigt lycklig.

Bortsett allt det där som givits mig i lyckans lotteri; det där som att födas i detta land, under detta tidevarv, att få möjligheten till utbildning och att få vara frisk. Bortsett från det; till och med då är jag ganska jättelycklig.

Det slog mig i eftermiddags när jag cyklade hemåt i den bleka vårvintersolen. Det slog mig på samma sätt som då jag kom till den ganska överraskande insikten om att jag faktiskt, först och främst, kan beskrivas som en snäll människa. Inte modig, spännande, klipsk, företagsam eller något annat intrikat, utan snäll. På samma sätt insåg jag att jag är lycklig. Faktiskt.

Inte grubblande djup, dramatiskt sorgsen eller svårmodigt spännande. Utan rätt och slätt lycklig. Givetvis med stråk av vemod och tango-mode, en nypa självförakt och tvivel och ett klädsamt dåligt självförtroende. Men lycklig.

Och jag väljer att vila i den tanken i kväll. Så här medelålders väljer jag att se de delarna i det som är. Vilken häftig upptäckt!