Att minimalisera

Häromdagen insåg jag att vårt diskmaskinmedel – de små ”tabletterna” – var på väg att ta slut. Suckande tänkte jag på att det kostar en del att köpa nytt, runt hundralappen, innan mina tankar fortsatte syssla med andra vardagliga banaliteter. Lite senare stod jag vid vår tvättmaskin och laddade en ny tvätt. Mekaniskt lyfte jag ut den lilla emaljbehållaren som jag har tvättmedlet i och, återigen suckande, konstaterade jag att jag behövde köpa mer tvättmedel. Också.

När jag ändå stod i vår groventré med en maskin i gång, öppnade jag dörren till vårt förråd – jag tänkte att jag skulle titta över vår ”återvinningscentral” och se om jag behövde åka i väg till sopsorteringen. Väl därinne – uppe på en hylla såg jag ett stort ekonomipack med diskmaskintabletter. Och ett stort paket tvättmedel. Som jag köpt och ställt undan. Och jag blev stående därinne i vårt förråd.

Jag mindes. Mindes 12 år tillbaka i tiden. När vi kämpade för att få ihop till ett paket tvättmedel. När jag hade gått och förundrat tittat på alla finurliga och chabbychick-fina emaljbehållare som det stod ”tvätt” på, och undrat över vad för slags människor det var som köpte sådana? När jag knappt hade pengar ens för innehållet. Jag hade skakat på huvudet då och fnissat lite för mig själv. Tänk vad fånigt! Som om det var något man behövde! Om jag hade haft de extra pengarna, hade jag köpt ett extra paket tvättmedel. För jag visste att det inte alltid var självklart att jag skulle ha råd.

12 år sedan. Och här stod jag nu. Och hade precis laddat en tvättmaskin med tvättmedel ut en emaljburk som stod på behändigt avstånd i ett skåp ovanför tvättmaskinen tillsammans med strykjärn och annat jag kanske skulle behöva. I min egen tvättstuga.

Och jag fylldes med tacksamhet. För det lilla, men ack så stora. För att jag fortfarande köpte ekonomiförpackningar – om uti fall att - för att jag någonstans i ryggmärgen tydligen fortfarande inte tog saker och ting för givet och för att jag fortfarande hade förmågan att minnas. Ty utan att komma ihåg, utan att leva i nuet med dået, blir vi alltför mycket mellanmjölk. Alltför tillbakalutade. Alltför bekväma. Och jag fylldes med tacksamhet över att jag inte var alltför bekväm.

Förmodligen är jag minimalistisk på ett helt nytt sätt: jag minns de små sakerna, de små känslorna, som ändå betyder eoner av lycka för mig. Och jag hoppas att jag kommer att kunna hålla kvar vid det – för vem vet: i en framtid kanske det kommer att vara det enda vi kommer att ha kvar. Förmågan att glädjas åt det mycket lilla: få se solen igen, kunna släcka törsten, stilla vår hunger med en bit bröd.

Tacksamhet.