I en spegel
reflekteras din synliga värld. Allt det som ögat ser syns också bortom den
plana ytan. Det är det som syns som vi ser. Därför måste det osynliga kläs i
hörbara ljud, formas i uttalade tankar och formuleras i ovanda ordmelodier. På
det sättet reflekteras inte bara det vi ser – utan också det vi tänker, känner,
minns och upplever. Och helt plötsligt blir vi tredimensionella.
I två dagar har
jag övat upp min förmåga att existera tredimensionellt. Att ärligt fundera över
just min egen spegling. Lyssnat på mig själv forma ord och sätta ihop
undflyende tankar till en röd tråd. Givit min histora en disposition, en med
tydlig början, en berättelsekropp och ett sammanfattande slut. Och min hjärna
spinner på högvarv; förvirrad över den ovana uppmärksamheten.
I speglingen
tar jag med mig andra berättelser. Berättelser om stort mod, kraft och mycken
beslutsamhet. Om förluster och löften. Och kärlek. Men framför allt tillit och
ansvar. Ty, när människor möts för att tillsammans bli tredimensionella krävs
mycket tillit. Det gör det alltid när sådant som gjort ont blottas och när man
skall skapa strukturerade dispositioner av sådant som inte syns på ytan. Och
det krävs ansvar. Ansvar att förvalta förtroendet på rätt sätt.
Tack för att
jag fått förtroendet! Det är mig en stor ära att få möta det som inte syns. Det
gör att jag också syns. Tack.
(Tänk vad mycket
ett utbildningsinternat kan ge!)
Så häftigt det låter!
SvaraRadera