Att höra de klånkade ljuden

En liten förändring har obemärkt smugit sig in i denna obetydliga tillvaro. En ny ordning, en för mig tidigare obekant känsla. Åldern? Handlar det om det? Handlar det om den ack så övermäktiga kärleken, den alltomfattande? För sakta har jag blivit varse om att jag numera hör klånkandena.

Missljuden. De som alltid har funnits, men som jag aldrig tidigare tillåtit slå rot i min medvetna verklighet. Men numera frågar de liksom inte om lov längre. De finns där, pockande på min uppmärksamhet. För förstår ni, jag har alltid varit orädd. För det mesta. Allt. Karskt har jag utgått från att jag klarar mig. I alla lägen. Därför har jag aldrig tvekat, backat, ryggat eller skämts för att jag valt annorlunda. För jag har aldrig någonsin lyssnat till de klånkande missljuden, de räddhågsna viskningarna, de olycksaliga förebuden.

Numera hör jag dem. När B cyklar i väg i sommarkvällen och ropar att han inte kommer hem förrän vid 10. När L käckt hänger på sig sin cykelhjälm och lämnar en lapp på köksbordet om att han kommer hem till middagen. Då hör jag alla viskningarna och livets motors klånkande missljud. Hemska bilder flimrar till innanför mina ögonlock, fruktansvärda tidningsrubriker flammar upp och jag sväljer en klump och viskar: ”jag älskar dig”.

Vad hände? Vad hände med den orädda, modiga, karska? Kan det verkligen vara samma person som molande och tigande försöker träna bort oroskänslorna? När blev det såhär? Förmodligen är det såhär: tidigare har jag inte älskat. Inte värnat. Inte haft något att förlora. Det har jag nu.

Sov gott

Att äntligen komma i fatt

Behöver inte längre stressa mig ut, inte otåligt vänta på nästa ögonblick. Behöver inte hålla resten av livet på tomgång för att fånga de dyrbara, flyktiga stunderna. Behöver inte stå med sinande källor redan i oktober och misströsta över mörkret och kylan. Jag behöver inte det. För jag har äntligen fått komma ifatt.

Det har fattats mig. Ljuset och värmen. I åratal har jag gått och saknat något jag inte kunnat identifiera; en känsla av förlust trots att all rationell ångest var inräknad och redogjort för. Och så var det så simpelt, så enkelt. Jag har saknat det bekymmerslösa, stressfria förhållandet till min livsnerv; ljus och värme.

Nu, denna sommar, behöver jag inte irriterat dammsuga inomhus i vetskapen om att jag missar den enda soliga dagen vi får. Jag behöver inte ösa ur mig min frustration över att solen går i moln en sällsynt dag på stranden, ty dessa dagar är inte sällsynta och jag kan somna tryggt på kvällen i förvissning om att det förmodligen även i morgon kommer att vara en vacker dag.

Mina vardagssysslor blir inte tunga, behöver inte stressas igenom, för om jag går miste om mina utomhustimmar denna kväll, kommer det en ny, lika underbar, dag i morgon. Därför kan jag lugnt leva min lunk. Och få ljus. Och värme. Och få komma i fatt. Och ladda upp. För kommande mörker. Och kyla.

Sov gott

Att knyta sina skor

Morgonen är redan dallrande het. Horisonten böljar fram och tillbaka och staden börjar, sömnigt och lite trevande, vakna till liv. Någonstans ifrån fortplantar sig ljudet av en bussdörrs pysande stängning och en motor brummar igång. Mannen jag betraktar från balkongen viker ihop filten han sovit på under natten.

Han skjuter in filten och pappkartongerna under husgrunden, precis bakom entrétrappan och jag ser hur han minutiöst noggrant täcker över allt med en sliten, fläckig presenning. Han sträcker sig in, bortom paketet han gjort, och drar fram ett par slitna kängor. Sittande på trappan, drar han på sig dem, drar handen genom håret, viker upp byxornas trasiga ben och gör sig redo för dagen. I en smutsig, fläckig t-shirt, kängor utan snören och trasiga, lappade byxor. Men. Så händer det.

Morgonens sopåkare har svängt in på den sovande gatan. De tidigt uppstigna restaurangägarna slutar sopa trottoarerna vid sina uteserveringar och skyndar sig att ställa fram sina soptunnor. Också jag har ställt fram min tunna. Redan i går kväll. Längst upp ligger ett par gamla, utslitna och färdiganvända, mörka skor. Och då händer det.

Lycklig trycker han skorna mot sitt bröst. Med förvånansvärt snabba steg var han framme vid min soptunna. Ty i hans värld scannar man av en tidig morgons händelser på ett helt annat sätt än man gör från min balkong. Hans vana blick föll med en gång på mina bortslängda skor. Jag ser hur han sätter sig ner en bit bort, ur vägen för morgonens människor. Ser hur han snörar ur mina använda skor och sätter skosnöret i sina egna kängor. Tänk! Vilken lycklig dag! Idag kan han gå med svikt i stegen. Med snörade kängor. Som inte glappar och skaver. Som inte tvingar honom att hasa fram. Vilken vidunderlig dag.

Och där står jag på min balkong. Med den nya kunskapen om skosnörens vikt. Det ger mig en hel del att fundera över. 

Att fisolofera

Nej, ingen anledning till större oro eller till sammankallandet av skallgångskedjor. Ergo har inte blivit knäpp bortom räddning, inte fått en hjärnblödning som lett till omkastandet av bokstäver. Nej. Inte alls. För fisoloferar är precis vad jag gör – i motsats till det mycket mera organiserade filosoferandet. Jag funderar, högt och lågt, förvirrat och organiserat, och försöker mota bort ett okänt någonting.

I övermorgon, på torsdag förmiddag, åker vi söderut. Och låt oss stanna vid det, utan att utbrista i lovord och också utan att måla fan på väggen. Vi skall söderut. I tre veckor. Förvisso blir det otroligt skönt att få se solen dagligdags, så att kommande höst och vinter inte driver in en (mig) i ett nattsvart ångestmörker, men saker och ting är inte bara sådär enkla. Det har de förmodligen aldrig heller varit, bara givit sken av det för dem som betraktar utifrån. Men allting är inte tillåtet att dryfta inför omvärldens lyssnande öra och seende öga. Hänsyn skall tagas; med all rätta. Därför säger jag bara: nu blir det en paus i bloggandet. Inte i skrivandet. Men det är inget ni kommer att få del av.

Ta hand om er. Lova mig det. Ta hand om er på riktigt. För, när allt kommer omkring har man egentligen bara sig själv. Kanske har man turen att leva med en själsfrände, kanske älskar man sina föräldrar/barn, kanske har man någon riktigt god vän/syster/bror. Om det vet jag föga. Men sanningen är den att man är sig själv närmast. När man ägnat timmar, dagar, veckor, kanske år eller hela liv, till att finnas där för andra, måste man även ta hand om sig själv. Lära sig tycka om sig själv. Tillåta sig själv ro, tankar, kärlek och glädje. Så lova mig det; ta hand om er själva! Tillåt er kärleken till er själva!

För övrigt finns det kanske en sak till som jag känner att jag vill lyfta här: jag har förundrat läst en hel mängd inlägg, artiklar, kommentarer med mera från SD sympatisörer under dessa dagar. Det har blivit som ett gift för mig, ett pockande gift som slungat mig in i de allra mörkaste vrårna av mänsklighetens oförmåga till empati. Jag läser om människor med olika bakgrunder som alla gör sitt bästa i att få tillhöra gruppen ”vi” i en indelning av ”vi” mot ”dem”. Och en sak slår mig tydligast: så många av dessa människor är sargade stackare. Människor i ett utanförskap. Som skapar en gemenskap tillsammans. För att få känna att man hör hemma. Någonstans åtminstone. Lite som när man passar på att slänga ur sig ett milt glåpord, när man går förbi den evigt mobbade 13-åringen, bara för att själv slippa bli påhoppad av de äldre och grymma mobbarna. Precis så ter sig dessa människor mig, påhejade av en politisk elit som tjänar en massa pengar på att de gör grovjobbet åt dem. Precis som det alltid varit. Och alltid kommer att vara.

Jag kommer aldrig någonsin att tystna när jag ser någon bli mobbad, sparkad på; när jag ser indelningarna i ett ”vi” mot ”dem”. För jag vet att vi existerar här gemensamt, alltid; och jag behöver inte tycka om eller älska alla som kommer i min väg, men jag kan respektera och förvänta mig respekt. Att vi i Sverige misslyckats med integrationen på många punkter är ingen dold sanning. Inte heller den att vi, med vår enorma, vinstgivande vapenexport, är ett av de länder som aktivt driver folk på flykt. Det är ingen hemlighet att många är arbetslösa och att skola och omsorg saknar resurser. Inte heller det faktum att fundamentalister är farliga är en hemlighet. Inte alls. Men inget av detta gör att jag NÅGONSIN tänker sluta motarbeta politiska partier som anser sig ha monopol på tolkningen av min nationalitet.

Därmed, mina vänner och ovänner, går jag i bloggdvala. Får se hur det blir med uppvaknandet efter den stora tystnaden. Precis som under den perioden jag var ute och sjöng eller efter det halva liv jag arbetat politiskt, finns det kanske inte något mera behov av att höra min sång, min röst på barrikaden eller läsa mina ord. Kanske finns en tid för allt? Och en otid för detsamma? Det får tiden utvisa – men lova mig: ta hand om er! Alla!

Sa hon, stängde dörren efter sig och försvann bort ur deras perceptionsfält

  

Att recensera "Rövarbruden" av Margaret Atwood

Ja, hur recenserar man så en bok skriven av en sådan välrenommerad författare som Atwood? Ständigt med på listan för Nobels litteraturpris? En av Kanadas största? Hur recenserar man henne, när man på något sätt missat det stora med henne?

”Rövarbruden” är den första bok av Atwood jag läst. Och. Den lockade mycket litet till en närmare bekantskap. Redan tidigt i boken kände jag mig märkligt hemma med intrigen och hela upplägget. Språket och tilltalet. Denna bok kändes konstigt daterad och hade åldrats på ett ovärdigt sätt. Mycket snart insåg jag varifrån jag kände igen den.

I min ungdom fullkomligt slök jag romaner skrivna av Judith Krantz, Barbara Taylor Bradford och Sidney Sheldon. Jag läste alla deras böcker. Om och om igen. Vid närmare efterforskning debuterade alla dessa författare ungefär i samma ålder, 50 års åldern, och var alla födda inom ett femtonårigt spann, med Sheldon som äldst, född -17 och Taylor Bradford, yngst, född -33. Jag vet inte alls om det har någon betydelse, men alla deras romaner andas samma sak: dramatik, missförstånd, olycka, kamp, vackra missförstådda unga kvinnor och ett underliggande samförstånd med läsaren om att detta kommer att sluta lyckligt.

Atwood föddes -38. Och hon skriver på samma sätt. ”Rövarbruden” handlar om ondskan, förkroppsligad i en underskön kvinna vid namn Zenia. Den handlar om hennes tre offer, kvinnorna Tony, Charis och Roz. Dessa tre kvinnor har varsin berättarröst i romanen. Atwood ger dem lika mycket utrymme och som läsare kan man följa händelseutvecklingen från tre olika perspektiv. Detta är ett grepp som användes av alla ovan nämnda författare.

Ingen av dessa tre, eller för all del fyra, kvinnor engagerar mig. Alls. För som vanligt har jag otroligt svårt för alla fåniga hemligheter som folk antas ha. Jag förstår redan saker och ting efter en mening, trots att det tar huvudpersonerna hela boken att komma till klarhet med det. I en av de första scenerna begravs askan av Zenia. En kvinna som manipulerat och ljugit för dessa tre kvinnor hela deras bekantskap igenom. Men ingen av kvinnorna ens reflekterar över att begravningen är iscensatt. Falsk. Trots att man senare i boken förstår att Zenia mycket väl skulle kunna göra just en sådan här sak.

Jag blir lite trött på att kvinnorna är så fascinerade, bergtagna av någon som Zenia. Trots att de inte porträtteras som några korkade lollor. Och det jag ondgör mig mest över är att det VÄRSTA Zenia kan göra mot dem är att TA DERAS MÄN!! Men jösses!! Vad?? Tyvärr kan jag inte förstå den skräcken. För vill min man gå – så går han. Väl? Älskar han, eller tror sig älska, någon annan, så gör han väl det? Eller?

Nej. Jag tyckte inte om boken. På baksidan står det: ”I sin fängslande roman ger oss Margaret Atwood en rapport från könskrigets innersta skrymslen”. DET könskriget känns otroligt föråldrat. Och faktiskt väldigt hopfantiserat. Lite som TV-serierna vi alla växte upp med och älskade: ”Dallas”, ”Dynastin”.. De var lite mer, lite större, lite vackrare och lite mer dramatiska än verkligheten. Och inte heller de har åldrats med värdighet.