Att höra de klånkade ljuden

En liten förändring har obemärkt smugit sig in i denna obetydliga tillvaro. En ny ordning, en för mig tidigare obekant känsla. Åldern? Handlar det om det? Handlar det om den ack så övermäktiga kärleken, den alltomfattande? För sakta har jag blivit varse om att jag numera hör klånkandena.

Missljuden. De som alltid har funnits, men som jag aldrig tidigare tillåtit slå rot i min medvetna verklighet. Men numera frågar de liksom inte om lov längre. De finns där, pockande på min uppmärksamhet. För förstår ni, jag har alltid varit orädd. För det mesta. Allt. Karskt har jag utgått från att jag klarar mig. I alla lägen. Därför har jag aldrig tvekat, backat, ryggat eller skämts för att jag valt annorlunda. För jag har aldrig någonsin lyssnat till de klånkande missljuden, de räddhågsna viskningarna, de olycksaliga förebuden.

Numera hör jag dem. När B cyklar i väg i sommarkvällen och ropar att han inte kommer hem förrän vid 10. När L käckt hänger på sig sin cykelhjälm och lämnar en lapp på köksbordet om att han kommer hem till middagen. Då hör jag alla viskningarna och livets motors klånkande missljud. Hemska bilder flimrar till innanför mina ögonlock, fruktansvärda tidningsrubriker flammar upp och jag sväljer en klump och viskar: ”jag älskar dig”.

Vad hände? Vad hände med den orädda, modiga, karska? Kan det verkligen vara samma person som molande och tigande försöker träna bort oroskänslorna? När blev det såhär? Förmodligen är det såhär: tidigare har jag inte älskat. Inte värnat. Inte haft något att förlora. Det har jag nu.

Sov gott