Ja, hur recenserar man så en bok skriven av en sådan välrenommerad författare som Atwood? Ständigt med på listan för Nobels litteraturpris? En av Kanadas största? Hur recenserar man henne, när man på något sätt missat det stora med henne?
”Rövarbruden” är den första bok av
Atwood jag läst. Och. Den lockade mycket litet till en närmare bekantskap. Redan
tidigt i boken kände jag mig märkligt hemma med intrigen och hela upplägget.
Språket och tilltalet. Denna bok kändes konstigt daterad och hade åldrats på
ett ovärdigt sätt. Mycket snart insåg jag varifrån jag kände igen den.
I min ungdom fullkomligt slök jag
romaner skrivna av Judith Krantz, Barbara Taylor Bradford och Sidney Sheldon.
Jag läste alla deras böcker. Om och om igen. Vid närmare efterforskning
debuterade alla dessa författare ungefär i samma ålder, 50 års åldern, och var
alla födda inom ett femtonårigt spann, med Sheldon som äldst, född -17 och
Taylor Bradford, yngst, född -33. Jag vet inte alls om det har någon betydelse,
men alla deras romaner andas samma sak: dramatik, missförstånd, olycka, kamp,
vackra missförstådda unga kvinnor och ett underliggande samförstånd med läsaren
om att detta kommer att sluta lyckligt.
Atwood föddes -38. Och hon skriver på
samma sätt. ”Rövarbruden” handlar om ondskan, förkroppsligad i en underskön
kvinna vid namn Zenia. Den handlar om hennes tre offer, kvinnorna Tony, Charis
och Roz. Dessa tre kvinnor har varsin berättarröst i romanen. Atwood ger dem
lika mycket utrymme och som läsare kan man följa händelseutvecklingen från tre
olika perspektiv. Detta är ett grepp som användes av alla ovan nämnda
författare.
Ingen av dessa tre, eller för all del
fyra, kvinnor engagerar mig. Alls. För som vanligt har jag otroligt svårt för
alla fåniga hemligheter som folk antas ha. Jag förstår redan saker och ting
efter en mening, trots att det tar huvudpersonerna hela boken att komma till
klarhet med det. I en av de första scenerna begravs askan av Zenia. En kvinna
som manipulerat och ljugit för dessa tre kvinnor hela deras bekantskap igenom.
Men ingen av kvinnorna ens reflekterar över att begravningen är iscensatt.
Falsk. Trots att man senare i boken förstår att Zenia mycket väl skulle kunna
göra just en sådan här sak.
Jag blir lite trött på att kvinnorna
är så fascinerade, bergtagna av någon som Zenia. Trots att de inte porträtteras
som några korkade lollor. Och det jag ondgör mig mest över är att det VÄRSTA
Zenia kan göra mot dem är att TA DERAS MÄN!! Men jösses!! Vad?? Tyvärr kan jag
inte förstå den skräcken. För vill min man gå – så går han. Väl? Älskar han,
eller tror sig älska, någon annan, så gör han väl det? Eller?
Nej. Jag tyckte inte om boken. På
baksidan står det: ”I sin fängslande roman ger oss Margaret Atwood en rapport
från könskrigets innersta skrymslen”. DET könskriget känns otroligt föråldrat.
Och faktiskt väldigt hopfantiserat. Lite som TV-serierna vi alla växte upp med
och älskade: ”Dallas”, ”Dynastin”.. De var lite mer, lite större, lite vackrare
och lite mer dramatiska än verkligheten. Och inte heller de har åldrats med
värdighet.
Oj då. Här var motorsågen framme minsann.
SvaraRaderaJag kanske inte ska vara så ledsen att jag missade den då? :)
Hjärtat mitt, dagarna bara går. Å snart åker du.
Vet inte om vi kommer hinna ses, jag jobbar ju onsdag.
Om inte så får du ha det uuunderbart. Jag hoppas att ni får en stund på tu man hand med familjen med. Kram
Hahaha, så lika vi tycker! Just det där att männen går. Gäsp! Om de så lätt kan tänka sig att gå med Zenia, så var han nog redan på väg innan. Ryggrads- och ansvarslösa män, känns inte alls kvinnokamp, känns biologisternas variant av genus: Kvinnor vårdar och omhändertar. Punkt. Jag blev mer och mer förtjust i Zenia, för hon lämnade de beiga männen, heja henne! Och det klassiska upplägget, med en blondin, en brunett och en rödhårig kvinna, det är alla de klassiska tantsnuskböckernas signum... Nä, nu hoppas jag på nästa bok i bokcirkeln, vems tur är det att välja?
SvaraRaderaNu har jag icke läst den boken...men det där om männen...det instämmer jag helt i.
SvaraRaderaIntressant det du skrev om Krantz, Bradford, Sheldon! Jag har inte alls tänkt på det själv, men när jag läser dina ord förstår jag ju att det stämmer. Dock tror jag det var medvetet från Atwoods sida att använda sig av sliskkärleksromanernas form för att på det viset skapa det yttersta lagret av en tårta och under denna yta gömmer sig flertalet skikt av fyllning man inte förväntar sig...
SvaraRadera