Att fisolofera

Nej, ingen anledning till större oro eller till sammankallandet av skallgångskedjor. Ergo har inte blivit knäpp bortom räddning, inte fått en hjärnblödning som lett till omkastandet av bokstäver. Nej. Inte alls. För fisoloferar är precis vad jag gör – i motsats till det mycket mera organiserade filosoferandet. Jag funderar, högt och lågt, förvirrat och organiserat, och försöker mota bort ett okänt någonting.

I övermorgon, på torsdag förmiddag, åker vi söderut. Och låt oss stanna vid det, utan att utbrista i lovord och också utan att måla fan på väggen. Vi skall söderut. I tre veckor. Förvisso blir det otroligt skönt att få se solen dagligdags, så att kommande höst och vinter inte driver in en (mig) i ett nattsvart ångestmörker, men saker och ting är inte bara sådär enkla. Det har de förmodligen aldrig heller varit, bara givit sken av det för dem som betraktar utifrån. Men allting är inte tillåtet att dryfta inför omvärldens lyssnande öra och seende öga. Hänsyn skall tagas; med all rätta. Därför säger jag bara: nu blir det en paus i bloggandet. Inte i skrivandet. Men det är inget ni kommer att få del av.

Ta hand om er. Lova mig det. Ta hand om er på riktigt. För, när allt kommer omkring har man egentligen bara sig själv. Kanske har man turen att leva med en själsfrände, kanske älskar man sina föräldrar/barn, kanske har man någon riktigt god vän/syster/bror. Om det vet jag föga. Men sanningen är den att man är sig själv närmast. När man ägnat timmar, dagar, veckor, kanske år eller hela liv, till att finnas där för andra, måste man även ta hand om sig själv. Lära sig tycka om sig själv. Tillåta sig själv ro, tankar, kärlek och glädje. Så lova mig det; ta hand om er själva! Tillåt er kärleken till er själva!

För övrigt finns det kanske en sak till som jag känner att jag vill lyfta här: jag har förundrat läst en hel mängd inlägg, artiklar, kommentarer med mera från SD sympatisörer under dessa dagar. Det har blivit som ett gift för mig, ett pockande gift som slungat mig in i de allra mörkaste vrårna av mänsklighetens oförmåga till empati. Jag läser om människor med olika bakgrunder som alla gör sitt bästa i att få tillhöra gruppen ”vi” i en indelning av ”vi” mot ”dem”. Och en sak slår mig tydligast: så många av dessa människor är sargade stackare. Människor i ett utanförskap. Som skapar en gemenskap tillsammans. För att få känna att man hör hemma. Någonstans åtminstone. Lite som när man passar på att slänga ur sig ett milt glåpord, när man går förbi den evigt mobbade 13-åringen, bara för att själv slippa bli påhoppad av de äldre och grymma mobbarna. Precis så ter sig dessa människor mig, påhejade av en politisk elit som tjänar en massa pengar på att de gör grovjobbet åt dem. Precis som det alltid varit. Och alltid kommer att vara.

Jag kommer aldrig någonsin att tystna när jag ser någon bli mobbad, sparkad på; när jag ser indelningarna i ett ”vi” mot ”dem”. För jag vet att vi existerar här gemensamt, alltid; och jag behöver inte tycka om eller älska alla som kommer i min väg, men jag kan respektera och förvänta mig respekt. Att vi i Sverige misslyckats med integrationen på många punkter är ingen dold sanning. Inte heller den att vi, med vår enorma, vinstgivande vapenexport, är ett av de länder som aktivt driver folk på flykt. Det är ingen hemlighet att många är arbetslösa och att skola och omsorg saknar resurser. Inte heller det faktum att fundamentalister är farliga är en hemlighet. Inte alls. Men inget av detta gör att jag NÅGONSIN tänker sluta motarbeta politiska partier som anser sig ha monopol på tolkningen av min nationalitet.

Därmed, mina vänner och ovänner, går jag i bloggdvala. Får se hur det blir med uppvaknandet efter den stora tystnaden. Precis som under den perioden jag var ute och sjöng eller efter det halva liv jag arbetat politiskt, finns det kanske inte något mera behov av att höra min sång, min röst på barrikaden eller läsa mina ord. Kanske finns en tid för allt? Och en otid för detsamma? Det får tiden utvisa – men lova mig: ta hand om er! Alla!

Sa hon, stängde dörren efter sig och försvann bort ur deras perceptionsfält