Att överraskas

Jag var inte beredd på det. Att jag handlöst skulle falla. Jag vände bara på min stol för att lyssna artigt. För att det är så man gör när någon kliver upp på scenen och publiken är så sparsam att mitt icke-engagemang tveklöst skulle märkts.

Jag var inte beredd. På det som sedan hände. För plötsligt försvann sorlet, människorna och de enorma takkronorna. Jag märkte inte ens av väninnornas lågmälda viskande. För från scenen flödade guld. Solsken och värme. Inbäddat i mjukaste sammet, beströdd med knastret från en sprakande brasa. 

Jag var inte beredd. En helt vanlig fredag i november. Efter mat med väninnor och rätt mycket fniss. Att falla handlöst för en röst. För en saxofon. För en melodislinga. Men det gjorde jag. Och jag kommer att bevara detta novemberögonblick som en skatt, som ett vänligt leende, som en påminnelse om att vackra saker finns. På riktigt.