Att skriva julbrev

I fredagsnatten sitter jag och skriver. Listor om göra och borde. Om handla och fixa. Baka. Laga. Och så skriver jag julbreven. Till de vackraste människorna på jorden. Till mina söner. Och där får ni ett inlägg i repris. För att uttalad kärlek är än lite starkare när det är förevigat i det skrivna ordet. För att ni också ännu har tid - för att dela med er av ett par ord om evig kärlek. <3: 

När man älskar någon så mycket så att kärleken inte får plats i hjärtat, när man måste dra efter andan av stolthet när man hör någons pärlande skratt från övervåningen.. Då måste man ibland sätta orden på pränt istället. Skriva ner dem. Så orden liksom finns där för alltid. Om man någon gång skulle tvivla på att de blivit sagda.

Ty det är min största fasa i livet. Att någon av mina två älskade söner, någon gång i livet skall få för sig att jag inte älskat dem. Inte varit stolt över dem. Att någon skall kunna inbilla dem att de var oönskade och att de inte har en del i vår familj. För jag har sett vad sådana tankar kan göra med människor. Hur de bryter ner den bäste, hur de förminskar och förtvinar den vackraste själ.

Jag bestämde mig för att detta aldrig skulle få hända. Vart livet än skulle föra mig, vad som än skulle hända, så ville jag att mina pojkar ALLTID skulle veta att de var älskade. Viktiga. Vackra och att jag var omåttligt stolt över dem. Att de var det dyraste jag hade.

Så jag startade en tradition. Julbreven. Varje jul skriver jag ett tresidigt brev var till mina pojkar. Till B och L. Där beskriver jag min kärlek till dem. Jag skriver om vad som gör dem unika, vackra och fina. Jag skriver om året som gått. Vad vi gjort tillsammans, vad vi inte hunnit med, vad vi skrattar åt och vad vi sörjt. Jag beskriver omvärlden, min oro och mänsklighetens kamp för demokrati. Och jag skriver om vad jag önskar för deras framtid.

På julaftonsmorgon finns breven i granen. Vi läser dem tillsammans, nuförtiden läser de dem själva, och pratar om året som gått. Det ger oss en fantastisk stund tillsammans och gör att vi kan möta julen på ett kärleksfullt sätt. Sedan sparar de dessa brev och så småningom är det tänkt att de skall få med sig sina brev då de flyttar hemifrån.

Jag älskar mina söner. Och jag kan ge mitt liv för dem. Jag inser att jag bara har dem till låns – och därför vill jag rusta dem till fina medmänniskor, som empatiskt vill bidra till samhället. Jag vill lära dem uppskatta den fantastiska tur de haft som fötts just här, men samtidigt ge dem tillräckligt mycket nyfikenhet för att utforska världen. 

Och, när de ganska snart kommer flytta ifrån mig, vill jag att de alltid kommer ihåg att de är älskade. Härifrån och till månen. I alla oändlighet.