Att kyrkogårdsvandra

Det finns inget att vara rädd för. Varför skulle de döda vara farliga, när de är de levande som gång på gång visar upp de förklenande sidorna av mänskligheten? Varför tycker många att mörkret känns annorlunda här? Att tystnaden är en annan? Det har alltid förundrat mig. Människors rädsla. För kyrkogårdar.

Jag känner mig lugn här. Sommarnatten är sommarnatt också här. Stjärnorna blinkar till mig från ovan och speglar sig i det stilla vattnet. Naturen sover. Någon har tänt ett ljus vid en gravsten och den lilla lågan rör sig i den rasslande vinden.

De höga, ståtliga träden vakar över alla själar, vaggar dem sakta till sömns. På samma sätt ger de mig ro. Jag ser dem för mitt inre, här där jag sitter på min altan. För inte vandrar jag omkring på kyrkogårdar mitt i natten så där till vardags. Men det har hänt. Och det är inte där jag är rädd. Det är annat som skrämmer mig.

Att hitta sin röst

Det har gått drygt ett år – ett och ett halvt – sedan jag fick två noveller publicerade. Och sedan dess har jag fått ett manus refuserat ett antal gånger. Men jag har också fått en fantastisk återkoppling. En ärlig bedömning av mina chanser att kanske – kanske – än en gång bli utgiven.

Jag har skrivit ett manus. Och så har jag skrivit ett till. Och sedan skrev jag om det första manuset. För att rösten i den inte stämde. Och nu vet jag inte. Jag har tappat min röst.

Är det så att du vet vilken röst jag har? Är den direkt? Med ett direkt tilltal? Är den drömsk med ett tilltal i tredje person? Jag vet inte längre. Och jag kan inte skriva mer. Min huvudperson vill inte avslöja något och de andra karaktärerna är sekundära. Vad fungerar bäst för mig? Om ni hittar min röst – berätta gärna för mig.

Att ibland

Bara ibland. Och jag vill verkligen trycka på just det här ”ibland”: ibland kanske vi tror att saker och ting skall vara mera positivt överväldigande än de är. Vi kanske, på något konstigt, udda vis, förväntar oss att JUST våra liv torde vara mer glädjefyllda än andras. Vi väntar på att få känna lycka/ro/harmoni. Utan att det händer.

Evert Taube uttryckte det på följande vis:

”Så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå

så länge solen den glittrar på böljorna blå

Om blott en dag eller två så håll till godo ändå

för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få

Och vem har sagt att just du kom till världen

för att få solsken och lycka på färden

Att under stjärnornas glans bli purrad uti en skans

att få en kyss eller två i en yrande dans

Ja vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn

höra böljornas brus och kunna sjunga

Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn

och som fågeln på vågorna gunga

Och vid motorernas gång och ifall natten blir lång

så minns att snart klämtar klockan för dig ding ding dong

Så länge skutan kan gå så länge hjärtat kan slå

så länge solen den glittrar på böljorna blå

Så tag med glädje ditt jobb fast du lider

snart får du vila för eviga tider

Men inte hindrar det alls att du är glad och ger hals

så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals”

Så jag har tänkt. En hel del. För ibland – och inte alla de ”ibland” där svåra depressioner spelar in eller andra liknande sjukdomstillstånd – ibland tror jag att vi i vår tid lite lurar oss själva. Till att tro att vi inte är lyckliga. För att vi tror att lyckan är så mycket mer.

Och i väntan på lyckan/ron/harmonin glömmer vi lite att leva i nuet. Vi blir vårt eget hinder. Och så blir vi dem som ligger på dödsbädden och ångrar en massa saker vi inte gjort. För att vi väntat. Eller så blir vi offer. Dem det är synd om. Som ALLTID blir frånsprungna, omsprungna, bortglömda. Av alla andra.

Ibland. Tror jag precis att det är just så. Att samtiden lurat oss. Och därmed tagit ifrån oss vår lycka. Vår ro. Vår harmoni.

Att få ett slut

Till alla er som vilseletts att tro att det finns något som heter ”lyckliga slut” vill jag härmed återge hoppet. Till alla er som därmed också trott att ni gått miste om den egentligen essensen i det som är vårt enda liv, vill jag nu, en gång för alla, ställa saker och ting till rätta.

Låt mig få förklara; under de dagar som gått har jag läst två böcker. Båda böckerna hade ett fantastiskt slut. Men inte alls på något av de sätt som jag hade trott, önskat, spekulerat i. Böckerna levde sina egna liv, hade sina egna slut.

Och jag insåg där och då: ett lyckligt slut kan se ut på så många olika sätt. Något som jag anser är lyckligt, kan vara på någon annans bekostnad. Och därför kan mitt lyckliga slut skada en medmänniska. Vilket skulle kännas ytterst bittert för en människa som mig. Och därmed skulle mitt ”lyckliga slut” inte vara just det.

Ergo: ”lyckliga slut” finns inte, lika lite som ”absoluta sanningar”. Och därför är vi alla fria att enbart göra vårt allra bästa. Och det är gott så.

Att dofta sommar

Äntligen. Äntligen – äntligen är hon här. Sommaren. Efter den heta dagen i solen, med fötterna nerborrade i finkornig vit sand, doftade jag på sommaren under en cykeltur i den något svalare kvällen.

Det förbannade, myckna regnandet under ett par eonmånaders tid, visade denna vibrerande kväll sin nytta: överallt en överdådig grönska och blomsterprakt. Alla dofter av ljumna lövkronor och kronblad, grus och varm asfalt, fångade den rosa solnedgångens sista strålar. Hela kvällen kändes som en himmelsk gåva.

Det är just dessa stunder som jag lever för. Det är dessa stunder som räddar mig när novembervindarna piskar isregnet vågrätt mot min kropp, när december, januari och februaris mörker knappt låter mig komma upp till ytan och andas. Det är under de månaderna sådana stunder räddar mig. Från att bli komplett galen.

Och nu. När jag redan givit upp kampen om sommar på västkusten. När jag redan kastat in handduken och tagit spjärn mot det kommande mörkret. När jag faktiskt börjat planera en organiserad galenskap. Då. Då visar hon sig. Sommaren. Med fyra magiska dagar. Och fyra vidunderliga, doftande kvällar.

Tack