Det har gått drygt ett år – ett och ett halvt – sedan
jag fick två noveller publicerade. Och sedan dess har jag fått ett manus
refuserat ett antal gånger. Men jag har också fått en fantastisk återkoppling.
En ärlig bedömning av mina chanser att kanske – kanske – än en gång bli utgiven.
Jag har skrivit ett manus. Och så har jag skrivit ett
till. Och sedan skrev jag om det första manuset. För att rösten i den inte
stämde. Och nu vet jag inte. Jag har tappat min röst.
Är det så att du vet vilken röst jag har? Är den direkt?
Med ett direkt tilltal? Är den drömsk med ett tilltal i tredje person? Jag vet
inte längre. Och jag kan inte skriva mer. Min huvudperson vill inte avslöja
något och de andra karaktärerna är sekundära. Vad fungerar bäst för mig? Om ni
hittar min röst – berätta gärna för mig.
Kanske ska barnets berättelse skrivas i tredje person och det vuxna jaget i första? Någon typ av parallellhandling där man inte förstår att de olika berättelserna utspelar sig i olika tid och att huvudpersonerna är en och samma person förrän de möts? Kan denna struktur funka? Kram, Å.
SvaraRaderaÅhh, så jäkla svårt! Allt jag vet är att jag inte har en röst som räcker till att skriva berättelser. Jag får hålla mig till blogg, insändare och debattartiklar...
SvaraRadera