Att dofta sommar

Äntligen. Äntligen – äntligen är hon här. Sommaren. Efter den heta dagen i solen, med fötterna nerborrade i finkornig vit sand, doftade jag på sommaren under en cykeltur i den något svalare kvällen.

Det förbannade, myckna regnandet under ett par eonmånaders tid, visade denna vibrerande kväll sin nytta: överallt en överdådig grönska och blomsterprakt. Alla dofter av ljumna lövkronor och kronblad, grus och varm asfalt, fångade den rosa solnedgångens sista strålar. Hela kvällen kändes som en himmelsk gåva.

Det är just dessa stunder som jag lever för. Det är dessa stunder som räddar mig när novembervindarna piskar isregnet vågrätt mot min kropp, när december, januari och februaris mörker knappt låter mig komma upp till ytan och andas. Det är under de månaderna sådana stunder räddar mig. Från att bli komplett galen.

Och nu. När jag redan givit upp kampen om sommar på västkusten. När jag redan kastat in handduken och tagit spjärn mot det kommande mörkret. När jag faktiskt börjat planera en organiserad galenskap. Då. Då visar hon sig. Sommaren. Med fyra magiska dagar. Och fyra vidunderliga, doftande kvällar.

Tack