Att möta Barcelona

Det tog ett tag innan jag fann henne, fru Barcelona. Men inte för att hon höll sig undan, utan mera för att jag var i full färd med att förälska mig i hennes stad. Lika banalt, som när man vid en blixtförälskelse först blir golvad av ett yttre, fysiskt attribut, hade jag fullt upp med att beundra hennes former: Casa Batllós rundade fönster och Casa Milas svepande balkonger. Vart jag än vände mig drogs andan ur mig av förtjusning.

Kanske anade jag henne på väg ner mot stranden Barceloneta, den första kvällen, när vi skyndsamt gick på den varma asfalten på Ramblan under de vackra träden? Med ett stadigt grepp om en tygkasse kom hon ut ifrån Boquerian med morgondagens lunch inpackad i papper. Men då bara förnam jag henne, för att jag så lättflörtad enbart gladdes åt den ljumma kvällen och det kvardröjande ljuset.

Barcelona kan alla knepen i blixtförälskelsens handbok: hon erbjuder effektiv infrastruktur med många lediga taxibilar för den stressade; mycket vänliga, patrullerande poliser på gatorna för den ängsliga, varma sandstränder för den solsuktande, häftiga klubbar med en massa alkohol för den unge bekymmerslöse. Butiker, stora som små, konstgallerier, restauranger… Allt det där är hon bäst på. Och för många kan det räcka så. Men jag blev kär.

För i de trånga gränderna i El Born och i Barrio Gotico mötte jag henne öga mot öga: en värdig dam i 60 årsåldern – med vackert lagt hår, fotriktiga skor och en gabardinkjol med vackert matchande blus. Här blandade hon sig på ett naturligt sätt med alla unga vuxna, som satt och samtalade om livets alla större och mindre frågor, på de små restaurangerna och caféerna. Här väjde hon inte undan för de unga skatearna som susade fram över torgen. Staden var hennes, och hon bad inte om ursäkt för sin existens.

Hon satt i en lummig allé och betraktade turistskarorna som överväldigades av den fantastiska synen av La Sagrada Familia och om hon någon gång själv besökte kyrkan, gjorde hon det för att stilla be till sin gud. Hon och hennes väninnor strömmade ut en kväll från en föreställning i Palau de la Musica Catalana, när jag dumt nog inte kunde stänga munnen av beundran inför det vackra jag såg.

Och jag såg henne läsandes, sittandes på en stol på en innergård, under ett träd. Som om hon inte riktigt brydde sig om att hon var så makalös och fantastisk och som om hon tyckte att det väsnades lite för mycket om ingenting märkvärdigt. Jag var på väg upp mot korset, högst upp i Parc Guëll, hänförd av allt jag fått se. Hon. Hon satt och läste. Under ett träd. Barcelona.