Att betrakta

Idag har jag givit mig själv ett par minuter att betrakta livet. Bara sitta ner i det som är min vardag och ta in just denna dag. En torsdag, I slutet på oktober 2015. Och jag har kommit underfund med en hel del saker. Ett tag i alla fall. Tills jag drabbas av misströstan nästa gång.

Låt oss tänka oss att vi tänker bort det som sker bortanför min bubbla – allt det som gör ont och skaver när man funderar på mänskligheten och hennes dårskaper. Hur känner jag då? Hur betraktar jag livet då? I det lilla liksom – i det som är mig allra närmast?

Jo. Jag är så in i bänken lyckligt lottad. Så fruktansvärt, orättvist, lyckligt lottad. Jag har jobb och ett jobb som jag faktiskt dessutom tycker mycket om. Mina elever är fina och mina kollegor likaså. Jag har en vansinnigt vacker familj. Mina båda söner är friska, sunda, vänliga och otroligt kloka. Varje dag med dem kan jag inte låta bli att fundera över vad jag gjort för gott i mitt förra liv som gjort mig förtjänt av så exceptionella barn.

Jag är frisk själv. Jag har mitt förstånd i behåll. Jag behöver inte kämpa mot sjukdom, mot socialförvaltning eller mot obefintlig psykvård. Jag har begåvats med förmågan att tänka källkritiskt och inte ovillkorligt svälja allt som serveras mig. Jag har så otroligt mycket jag kan vara tacksam över.

Så betraktar jag mitt liv. Min vardag. I dessa ett par minuter. Och känner djupaste tacksamhet. Och glädje. Innan jag återgår till att låna ut min röst åt dem som ingen har.  

Att höra röster

Det bor en röst i mitt huvud. En röst som skapar ordmusik hela tiden. Som föder strofer och meningar. Som skapar stämningsord. Ständigt avbryter den mina vardagstankar: ”hur mycket mjölk behöver jag köpa denna gång? var det osten eller smöret som var slut?” och så kommer det plötsligt: ”från vänster kom hon in i bilden. Hennes svarta siluett avtecknade sig mot de guldgula höstkulisserna. Var kom hon ifrån? Vad var hennes budskap?”

Rösten i mitt huvud lever ett eget liv. Mitt i en konversation med en elev eller en kollega, eller, ännu mera olämpligt, mitt i en politisk förhandling, ger den sig till känna: ”årtionden efter detta samtal, skulle ingenting betyda någonting. Inget av det som var sagt. Men mycket av det som lämnats i mellanrummen”. Och jag tappar tråden. Beter mig irrationellt och synes hånle åt något. När jag bara försöker tysta rösten.

Vad skall en simpel människa göra? Ty orden kräver mer och mer utrymme. De tar plats och breder ut sig. På bekostnad av det andra. För man får inte tappa tråden. Man kan inte le inåtriktade leenden åt en underfundig formulering, man kan inte spara andra människors pärlor av ord. Så jag gör mitt bästa för att tysta rösten. Så att jag kan använda de ord jag har till att aktivt lyssna och svara. Utan att tappa bort mig i just det faktum att någon klev in från vänster.

Att spårandas

Det slog mig idag. Jag kommer inte att kunna andas i ditt spår. Förut, när vi rörde oss i samma områden, på samma gator, kunde jag trösta mig med att jag andades samma luft som du. Så är det inte nu.

Det räckte rätt bra. Att veta att just den sucken jag levererade ut i luften, kanske fick bli en del av den smekande vind som rörde din kind. Att mina fingertoppar rörde vid luft som kanske formats mot din kropp. Så här är det inte längre.

Nu är luft luft. Ibland hög och klar, andra gånger kletigt förkylningsaktig. Och det har lämnat rätt så mycket övrigt att önska. Bara så att du vet.  

Att vidtala

Det är någon som pratar. Kommunicerar och står i. Orden som yppas är välvalda och strukturerade. Det talas klarspråk och friseras inte. Ändå går inte budskapet fram.

Någon annan talar. Använder retoriska knep och talar i metaforer. Bygger bilder att placera det uttalade i. Omformulerar och saktar ner. Pedagogiskt på alla vis. Ändå tas inte det sagda emot.

Att tala med någon som hör men inte lyssnar är en aktivitet helt i onödan. Att tala med någon som lyssnar men inget hör är bortkastad tid. Så. Skall vi egentligen tala? Vidtala? Eller skall vi bara inför varandra erkänna att vi aldrig någonsin skulle bry oss om det som försöker kommuniceras?

Skall vi helt enkelt börja handla? Och vart kommer det föra oss?

För övrigt tycker jag detta är en riktigt bra tolkning: 

Att svälja hårt

Jag sväljer hårt. Blinkar bort tårarna i mina ögon. Det är fantastiskt hög luft här ute. Vidunderligt vackra står de flammande träden mot den klarblåa skyn. Det doftar från jord och mull. Ändå går jag här och sväljer hårt. Ändå värker min själ.

Det tar energi att ha så ont. Att bära så mycket. Inte hjälper dagens fantastiska arbete med positiva aktivister. Inte hjälper tanken på alla de timmar jag lagt ner på att vara en medmänniska. Inte ens den höggravida unga mammans leende ögon efter att hon fått ett paket med bindor, lindrar min värk. Inte heller den hemlöse mannens fasta handslag efter att han fått en filt och ett par skor, lugnar mitt skenande hjärta.

Jag jagar vidare. Mot nästa hjälpbehövande. Skriver inlagor om att välfärdssamhället inte skall tillåtas erodera mera än det gjort. Argumenterar om att de bland oss som är utan röst måste få höras. Håller flammande tal om att det boende som planeras för människor med svåra psykiska funktionshinder, MÅSTE få byggas. Skickar ännu ett bidrag till svärmor så att hon kan köpa ved för att inte förfrysa i vinter.

Och så bränner man ner boenden för flyktingar. Man skapar politiskt kaos bara för att. Man ställer grupper mot varandra och det är bara det jag hör. Bara det jag tar in. Känner. Och därför går jag här. Denna vidunderligt vackra höstdag. Och sväljer gråt. Och blinkar bort tårar. Och känner mig uråldrigt gammal. Och trött.