Att spårandas

Det slog mig idag. Jag kommer inte att kunna andas i ditt spår. Förut, när vi rörde oss i samma områden, på samma gator, kunde jag trösta mig med att jag andades samma luft som du. Så är det inte nu.

Det räckte rätt bra. Att veta att just den sucken jag levererade ut i luften, kanske fick bli en del av den smekande vind som rörde din kind. Att mina fingertoppar rörde vid luft som kanske formats mot din kropp. Så här är det inte längre.

Nu är luft luft. Ibland hög och klar, andra gånger kletigt förkylningsaktig. Och det har lämnat rätt så mycket övrigt att önska. Bara så att du vet.