Att oinspireras

Det värker i min fingrar efter ord att skriva. Ett Något kryper under skinnet på mig och låter mig inte slappna av. Jag letar. Letar i skrymslen och vrår. Rycker och drar i minnen, berättelser, tankar. Inget duger. Allt är platt. Och fånigt. Banalt.

Och ändå måste jag skriva. Trots att jag inte har något att säga. Ty det jag ville ha sagt är redan uttryckt. Formulerat snyggt och väl paketerat. Ändå sitter jag här och stirrar dolskt ut i skumrasket i mitt kök. Som om jag hade något viktigt att säg.

Vad finns att skriva? Vad finns att berätta om, värt att läsa? Nej, jag finner inte fatt i något, utan suckar högljutt ut i natten. Funderar lite över just det här med ord. Är det med ord som med vänner: att det finns ett visst tilltänkt antal per dag, per liv, och har man använt sig av antalet så får man så vackert låta bli?

För jag skriver mycket nu. En massa bedömningar i skolan, utvärderingar, återkopplingar på uppsatser och arbeten. Jag skriver ansökningar och följebrev. Svara på meddelanden och funderar på texter till flyers. Jag formulerar politiska debattinlägg och har börjat på mina julbrev till mina fina pojkar. Så jag skriver. Kanske redan för mycket?

Så det är kanske därför mina ord är slut. När jag skall skriva bara för mig. Och inte uttrycka något för någon annan. Undrar just om det är så det är med mig? Att jag är slut när jag inte är för andra…