Det är någon som pratar. Kommunicerar och står i. Orden
som yppas är välvalda och strukturerade. Det talas klarspråk och friseras inte.
Ändå går inte budskapet fram.
Någon annan talar. Använder retoriska knep och talar i
metaforer. Bygger bilder att placera det uttalade i. Omformulerar och saktar
ner. Pedagogiskt på alla vis. Ändå tas inte det sagda emot.
Att tala med någon som hör men inte lyssnar är en
aktivitet helt i onödan. Att tala med någon som lyssnar men inget hör är
bortkastad tid. Så. Skall vi egentligen tala? Vidtala? Eller skall vi bara
inför varandra erkänna att vi aldrig någonsin skulle bry oss om det som
försöker kommuniceras?
Skall vi helt enkelt börja handla? Och vart kommer det
föra oss?
För övrigt tycker jag detta är en riktigt bra tolkning:
Ja, aktivism är ett måste, att med handling visa det ord inte klarar av. Låta den öppna famnen bli bokstavlig och inte bara bildlig!
SvaraRadera