Att fånga människominnen

Var finns ni alla? Alla ni som en gång i mitt liv varit så viktiga för mig? Ni som fortfarande väntar i minnenas kulisser och kikar fram med jämna mellanrum? Alla kompisar? Bekanta? Förälskelser? Och ögonblickliga själsfränder? Jag tänker på er. Skall ni veta. För ni gjorde avtryck i mig.

Särskilt i tango-mode tänker jag på er. Undrar om ni också kommer ihåg minnena på samma sätt som jag. Funderar över om ni funderar över mig ibland. Undrar ni också? Vilka människor har ni blivit? A – du som var min allra första bästa vän. Jag som aldrig haft någon. Och så blev det du och jag. Mest för att ingen annan ville vara med någon av oss, men vi funkade ihop. Jag förstår nu att jag kanske inte var en lätt bästa vän att ha. Undrar just hur du har det? Jag har letat efter dig skall du veta.

Vad hände med dig K? Som jag i min fåniga ungdom faktiskt sårade rätt djupt. För att jag trodde att jag inte kunde bli älskad på allvar så kunde jag inte se att mitt sätt att agera kunde såra dig. För du menade ju inget på allvar. Trodde jag. Och du E – som stod ut med långa mittinattentvivel, när mitt fruktansvärt dåliga självförtroende rasade i mig och blev det som till sist faktiskt fick dig att inte orka. Ergo, fick jag rätt. Trodde jag.

Och du A? Vi som var så otroligt bra vänner. Du som faktiskt var en sådan väldigt bra människa. Trots att du kunde ha varit vän med vem som helst var det mig du hängde med. Vet du ens om hur utvald jag kände mig? Och J som jag jobbade ihop med och som bara var en sådan fantastisk tankeläsande kollega. Talade jag någonsin om hur mycket jag faktiskt uppskattade att arbeta med dig?

Och alla andra? Vad hände? Vilka blev ni? Hur mår ni? Undrar jag, där jag sitter och försöker fånga människominnen.