Jag sväljer hårt. Blinkar bort tårarna i mina ögon. Det
är fantastiskt hög luft här ute. Vidunderligt vackra står de flammande träden
mot den klarblåa skyn. Det doftar från jord och mull. Ändå går jag här och
sväljer hårt. Ändå värker min själ.
Det tar energi att ha så ont. Att bära så mycket. Inte
hjälper dagens fantastiska arbete med positiva aktivister. Inte hjälper tanken
på alla de timmar jag lagt ner på att vara en medmänniska. Inte ens den
höggravida unga mammans leende ögon efter att hon fått ett paket med bindor,
lindrar min värk. Inte heller den hemlöse mannens fasta handslag efter att han
fått en filt och ett par skor, lugnar mitt skenande hjärta.
Jag jagar vidare. Mot nästa hjälpbehövande. Skriver
inlagor om att välfärdssamhället inte skall tillåtas erodera mera än det gjort.
Argumenterar om att de bland oss som är utan röst måste få höras. Håller
flammande tal om att det boende som planeras för människor med svåra psykiska
funktionshinder, MÅSTE få byggas. Skickar ännu ett bidrag till svärmor så att
hon kan köpa ved för att inte förfrysa i vinter.
Och så bränner man ner boenden för flyktingar. Man
skapar politiskt kaos bara för att. Man ställer grupper mot varandra och det är
bara det jag hör. Bara det jag tar in. Känner. Och därför går jag här. Denna
vidunderligt vackra höstdag. Och sväljer gråt. Och blinkar bort tårar. Och
känner mig uråldrigt gammal. Och trött.
Ja, det är så jäkla otäckt. Hur resonerar de som bränner asylboenden? "Vi är rädda för att det kommer terrorister med de asylsökande så vi agerar som terrorister själva"... SDsvansen visar vad de egentligen tänker, vi är rasister och bryr oss inte om vad det kostar för det land vi påstår oss älska bara vi får som vi vill...
SvaraRadera