Att svälja hårt

Jag sväljer hårt. Blinkar bort tårarna i mina ögon. Det är fantastiskt hög luft här ute. Vidunderligt vackra står de flammande träden mot den klarblåa skyn. Det doftar från jord och mull. Ändå går jag här och sväljer hårt. Ändå värker min själ.

Det tar energi att ha så ont. Att bära så mycket. Inte hjälper dagens fantastiska arbete med positiva aktivister. Inte hjälper tanken på alla de timmar jag lagt ner på att vara en medmänniska. Inte ens den höggravida unga mammans leende ögon efter att hon fått ett paket med bindor, lindrar min värk. Inte heller den hemlöse mannens fasta handslag efter att han fått en filt och ett par skor, lugnar mitt skenande hjärta.

Jag jagar vidare. Mot nästa hjälpbehövande. Skriver inlagor om att välfärdssamhället inte skall tillåtas erodera mera än det gjort. Argumenterar om att de bland oss som är utan röst måste få höras. Håller flammande tal om att det boende som planeras för människor med svåra psykiska funktionshinder, MÅSTE få byggas. Skickar ännu ett bidrag till svärmor så att hon kan köpa ved för att inte förfrysa i vinter.

Och så bränner man ner boenden för flyktingar. Man skapar politiskt kaos bara för att. Man ställer grupper mot varandra och det är bara det jag hör. Bara det jag tar in. Känner. Och därför går jag här. Denna vidunderligt vackra höstdag. Och sväljer gråt. Och blinkar bort tårar. Och känner mig uråldrigt gammal. Och trött.