Att sila verkligheten

Vad är det egentligen vi ser? Och vet? Vi föder och matar vår egen uppfattning av vad verkligheten innehåller. Genom våra sökningar i de sociala medierna ringar vi in ett visst beteende, en viss åsikt. Ty det vi söker är det som matar och föder vår nästa rekommendation, vårt nästa klick.

I septembers sista skälvande minuter tänker jag mig ett inlägg. Om det här med hur vi silar vår verklighet. Hur vi, i vårt moderna samhälle, med tillgång till allsköns information, vet lika lite som våra förfäder visste för hundra år sedan.

Trots att vi har tillgång till världens webb, sorterar vi och skapar vår egen verklighet. Varje klick och sökning vi gör, oavsett var på nätet vi är, skapar vi algoritmer som kommer att rekommendera oss sidor, liknande de vi sökt på, för vårt nästa klick. Lever vi i en värld av carpe diem-ordspråk och klickar på söta koalabjörnar, är det söta koalabjörnar vi kommer att se. Läser vi artiklar om hur alla invandrare tar över vårt land, är det liknande sidor som kommer att komma upp när vi söker.

På det viset förstärks vår känsla av att världen är på ett visst sätt. Att det ALLTID händer en massa liknande saker, att samma typ av människor ALLTID beter sig på ett visst, förutbestämt sätt. Vi har skapat vår egen verklighet. Med tillgången till all möjlig form av information, har vi mutat in en liten ruta som vi skyddar med varje tillgänglig skygglapp vi kan hitta. Vi vet egentligen inte ett dugg mera idag. Än vi visste för hundra år sedan.

Vi silar och stylar vår verklighet. Och slår oss för bröstet, i tron om att vi faktiskt vet något.

Att homagera

Vid tidernas begynnelse – nåja – när jag började blogga, gjorde jag det på Amelias bloggportal. Det var spännande och kittlande. Och för första gången insåg jag att min styrka inte bara ligger i den muntliga kommunikationen. Utan jag kan skriva. Också. Eller skriva – det visste jag att jag kunde – men jag blev tagen av att jag också kunde kommunicera skriftligt.

Med tiden lärde jag känna en mängd kvinnor via bloggen. De som läste och som kommenterade. Dem, vars bloggar jag läste. Och jag vill lyfta alla dem i kväll. Lyfta dem, för jag är numera en mycket dålig bloggsyster; jag går inte in och kommenterar så ofta, läser alltför sällan. Men jag bryr mig fortfarande lika mycket om dem. Om deras livsöden.

Några av dem har jag träffat irl. Och de har blivit goda vänner till mig. Andra har jag inte träffat, men ändå så känns det som om jag känner dem. Vissa har levnadsöden som är väldigt lika mitt, andra inte alls. Någon skriver om saker som jag inte skriver om, andra om saker som jag aldrig upplevt. Men alla engagerar mig. Och jag funderar på dem. Önskar dem allt gott. Gemensamt för dem alla är att de är goda kommunikatörer – de når ut med sina ord.

Jag vill lyfta fram dem ikväll – som en liten avbön för att jag är en sådan dålig bloggsyster. För att jag så sällan kommenterar, trots att kommentarerna är det som när en bloggare. Systrar; förlåt mig! Och till er som läser mig: klicka gärna in hos mina bloggsystrar:

http://pastasson.blogspot.se

http://millansvarld67.blogspot.se

http://theperfecthousewife67.blogspot.se

https://pinkladycookbook.wordpress.com

https://majvors.wordpress.com

http://lottamodin.se

http://blogg.mittmedia.se/pipansblogg

http://paulina.tarotguiderna.se

http://www.pokonis.com

http://meekatt.com

https://frejareddevil.wordpress.com

http://ingridmartensson.maqt.se

http://jeansfashion.se

Det har funnits en handfull till. Men de bloggar mycket sparsamt numera. Och jag respekterar det. Ibland är det annat i livet som pockar på uppmärksamhet. Ibland kommunicerar man på andra sätt. Men alla dem har jag dessutom släppt in på min Facebook. Och det gör jag inte med vem som helst..

En homage till systerskapet.

Att hålla världen i min hand

Det är en sak jag har försökt formulera ett tag. Det här med att vi vet så mycket men att vi aldrig någonsin har förstått mindre. Det är något som inte, egentligen, skall gå ihop, men som dessvärre är en verklighet. Och idag har vi inte någon annan att skylla på, än oss själva.

För en tid sedan, i en tid inte alls särskilt långt borta; en tid innan uppkopplingarna, innan informationsbruset, visste vi inte alltför mycket. Inte i vår vardag. Vi fick informationen via dagstidningar och via radion. I bästa fall bara några dagar efter att något hänt, i många fall flera veckor efter att verkligheten drastiskt förändrats för någon, mycket, mycket långt borta.

Vi förfasades, samtalade om det och sedan fortsatte vi vårt eget liv. Vad som hände var hemskt, men det påverkade inte oss alltför mycket, vi hade fortfarande dagsverken att slutföra, skörden skulle in, torrdassen ute på gården var fortfarande lika trånga och häslovådliga. Men tiderna förändrades.

Idag vet vi. Sekunden någon stenas till döds, skjuts till döds, sekunden en bomb slår ner, når bilderna oss. Oftast vet vi inte vem som håller i kameran eller varför och vi har tyvärr slutat fråga oss det. Vi tittar på bilderna och bilderna blir sanningar även för de stora nyhetsbärarna. Istället för att betala för att ha journalister på plats, ordnar många nyhetssajter sina dagliga nyheter med gryniga bilder på saker som sker, utan något grundligt bakgrundsarbete. Och vi matas med detta. Så vi vet vad som händer. Men vi förstår ingenting.

För det krävs engagemang för att förstå. Det krävs tid och eftertanke. Det krävs ett grundligt arbete där man funderar på handlingar och konsekvenser. Det krävs att man tar ansvar för det. Själv. Och ansvaret har vi tyvärr ofta lämnat över till någon annan. Till Någon. Någon som borde göra något. Någon som borde agera. Någon som borde hjälpa. Någon Annan.

I vår tid håller vi världen i våra händer. Vi vet allt. Känner till om allt som händer. Men vi förstår mycket lite. För om vi förstår förpliktigar det oss att göra något. Därför har många av oss valt: valt att se att demokrati ger rättigheter. Men vi har glömt bort att det också följer med skyldigheter.  

Att bli vis i september

Och så är vi redan i mitten av september. En högsommarvarm september. En september med den intrikata upplevelsen av att leva i ett land där sådan värme inte på något sätt förväntas; därför är inte heller våra byggnader uppförda med någon som helst kapacitet att ge någon form av lindring. I alla våra skolor sitter elever i klassrum utan ventilation, utan öppningsbara fönster, 32 stycken själar inklämda i ett dammigt rum utan luft som rör sig, i närmare 35 grader värme. Och de skall insupa viktig kunskap. Under 90 minuter. Mellan halv tre och fyra. DET är inget drömscenario. Alls.

För visst kan man ha lektion utomhus, passa på och ha en ”walk and talk”, men inte i fyra veckor. Kurserna på gymnasiet är mycket komprimerade och inrymmer ingen egentlig flexibilitet, inte många studerauteidetfriaochvarkreativ-lektioner. Och som lärare vill man verkligen att alla skall få möjligheten att faktiskt komma till sin rätt, att nå sin fulla potential. Det vill jag helst göra i en miljö där eleverna inte glider av stolar på grund av att de svettas i värmen.

Vår amerikanska utbytesstudent finner situationen lite fånig; i ett så fantastiskt land som Sverige kan man inte vistas i en skolmiljö som bjuder in till lärande. I USA kan de i alla fall andas luft under lektionstid menar hen. Tanken är intressant. Mind blowing so to say.

Att vila i september

September nu. 2016. Och det finns en hel del att skriva. Om 2016. Om hur vi är mot varandra som människor. Om vad vi blivit. Men så läser jag om Vlad Tepes; Vlad III Dracul. Som levde för 550 år sedan. Och inser att inte ens våldet och ondskan är ny. Vi har alltid varit rätt avskyvärda mot varandra. Samtidigt som vi gjort fantastiskt osjälviska saker för varandra. Vi är människor. Varken mer eller mindre.

Det har varit ganska lugnt ett tag. Men så hade en någon lämnat ett digitalt spår på någon av mina sidor och med en molande värk i solar plexus förstod jag att det var dags för en ”sådan” period. En sådan där jag ser mig lite noggrannare över axeln. Där jag ännu mindre svarar i telefon, där jag mycket sällan klickar in på sociala medier. Tyvärr var jag lite oförberedd denna gång. Vilket gjorde knycken i magtrakten så mycket starkare.

Men det är september nu. Och snart är det höst på riktigt. Dags för vila och kontemplation. I vår del av världen. Allt medan mycket annat fortsätter rasa runt om i världen. Men jag kommer få två nya syskonbarn denna september. Jag kommer att få lyssna till mina kloka söner och fantastiska elever.

Det blir nog en bra september. Även denna.

Att släppa relingen

Jag gjorde det. Ett hissnande ögonblick av total hudlöshet. Inget att gömma sig bakom, inga filter. Ingenting mera än bara mig.

Och det var otroligt obehagligt. Och ljuvligt kittlande. Vem vet? Det kanske kommer att hända igen? Om inte, så har jag i alla fall detta ögonblick.