Vid tidernas begynnelse – nåja – när jag började blogga, gjorde jag det på Amelias
bloggportal. Det var spännande och kittlande. Och för första gången insåg jag
att min styrka inte bara ligger i den muntliga kommunikationen. Utan jag kan
skriva. Också. Eller skriva – det visste jag att jag kunde – men jag blev tagen
av att jag också kunde kommunicera skriftligt.
Med tiden lärde
jag känna en mängd kvinnor via bloggen. De som läste och som kommenterade. Dem,
vars bloggar jag läste. Och jag vill lyfta alla dem i kväll. Lyfta dem, för jag
är numera en mycket dålig bloggsyster; jag går inte in och kommenterar så ofta,
läser alltför sällan. Men jag bryr mig fortfarande lika mycket om dem. Om deras
livsöden.
Några av dem
har jag träffat irl. Och de har blivit goda vänner till mig. Andra har jag inte
träffat, men ändå så känns det som om jag känner dem. Vissa har levnadsöden som
är väldigt lika mitt, andra inte alls. Någon skriver om saker som jag inte
skriver om, andra om saker som jag aldrig upplevt. Men alla engagerar mig. Och
jag funderar på dem. Önskar dem allt gott. Gemensamt för dem alla är att de är
goda kommunikatörer – de når ut med sina ord.
Jag vill lyfta
fram dem ikväll – som en liten avbön för att jag är en sådan dålig bloggsyster.
För att jag så sällan kommenterar, trots att kommentarerna är det som när en
bloggare. Systrar; förlåt mig! Och till er som läser mig: klicka gärna in hos
mina bloggsystrar:
Det har funnits
en handfull till. Men de bloggar mycket sparsamt numera. Och jag respekterar
det. Ibland är det annat i livet som pockar på uppmärksamhet. Ibland
kommunicerar man på andra sätt. Men alla dem har jag dessutom släppt in på min
Facebook. Och det gör jag inte med vem som helst..
En homage till
systerskapet.
Jag är inte alltid så bra på att kommentera men läser dina inlägg.
SvaraRaderaKram och ha en underbar dag!
Tack! Massor av tack! Jag saknar dig och önskar vi kunde träffas ofta!
SvaraRadera