Att fira frid

Det är julafton i nådens år 2018. Jag steg upp till ett kallt hus där en plötslig köldknäpp under natten gjort världen utanför frostig och vit. De 17 graderna inomhus värmde mig ändå för blinkningen från moder natur, om att det finns en tingens ordning och att vid jul SKA det vara kallt, skänkte en blid förtröstan. Morgonens första varma mugg kaffe lade sig som balsam på min själ. Det finns en viss ordning på saker och ting i världen, även om mycket verkar upp och ner. 

Jag firar frid. I år har vi valt att vara helt själva, vi fyra, på julafton. Vi ska äta en massa god julmat, hemlagat godis, stora julapelsiner och spela spel. Bara vi fyra. Tänk vilken lycka! Jag är inte ens stressad här, där jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och laptopen i knät: om en halvtimme skall jag ställa in den förberedda Jansonen och revbenen i ugnen och så skall jag steka köttbullarna och prinskrovarna precis innan Kalle, så att vi bara kan sätta oss vid bordet med en gång när vi tittat klart. Och bordet, ja, det är dukat sedan i går. 

Jag firar frid. Och slår undan tankar om annat för en dag. Slår undan sådant som pockar och irriterar. Plockar ner Luther från axeln och stuvar undan honom och ignorerar de väsande olyckskorparna. Ty, det är en dag bortom julen också, och bortom friden och då, då skall jag nådigt ge dem en minut var. 

Jag firar frid. Och är tacksam för allt jag har. Just nu. För morgondagen vet vi inget om. Och jag tänker att oavsett, oavsett vad morgondagen har att bjuda på kommer jag för alltid veta vad jag haft och att jag hade vett att vara tacksam för det just då. Och det – det är att fira frid. För mig. 

Var rädda om varandra där ute! Var goda och snälla! Gör för andra vad ni önskar andra gör för er! Mer än så behövs inte för att världen skall bli vacker! 

Att andas i fyrkant

Ni vet, det här med att kunna klä i ord saker som är outsägliga? Det här med att uttrycka det innerst innersta? Att kunna använda ord som inte behöver tolkas och sättas i sammanhang? Det är få tillfällen i livet där det ljudlösa sammafaller så väl med situationen att det man vill ha sagt ändå uppfattas precis som det var ämnat. Ett sådant tillfälle var några dagar i förra veckan. Veckan när Dante försvann. 

Jag kände inte Dante. Inte heller Dantes pappa och bonusmamma även om jag visste vem de var då de bara bodde ett par gator ifrån oss. Här, på Tröingeberg i Falkenberg där vi bor, hälsar alla på varandra när vi möts på de vackra gång- och cykelvägarna som vindlar genom den vackra naturen och snirklar sig upp till våra villagator. Vi hälsar, nickar och ler vid Valborgsmässoelden i utkanten av den fotbollsplan, lekplats och cykelcrossbana, där alla våra barn leker, ofta till sent på kvällarna. 

Så självklart var jag ute och letade. Liksom alla andra. Tisdagkväll och natt, onsdagnatt och även en stund på torsdag. Och där behövdes inga ord. Vi ville alla samma sak. Hitta Dante. Punkt. Hitta Dante och lämna honom i en trygg famn. Första natten ingick jag i en grupp med fyra män. Vi sökte av flera områden. Det enda vi sa till varandra var ”jag har också barn” och så visste vi. Det fanns liksom inget annat som behövde sägas. 

När jag kom hem och under de långa dagarna som jag var på jobbet lärde jag mig andas i fyrkant. Och då hade jag bara varit en av dem som letade. Jag undrar just hur man andas om man är en av dem som stod Dante nära? Som står hans närmaste nära? Hur andas man då? Och hur klär man i ord det man inte kan säga? 

Jag vet inte. Ibland hittar inte ens jag ord. 

Att inte veta vare sig ut eller in

Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig. 

Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra. 

Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det. 

Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare. 

Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder. 

Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…

Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.

Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars. 

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att förledas till varseblivning

Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått. 

Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt. 

Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt. 

Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.  

Att förlåta

Förmodligen har jag kommit in i ett sjok av tango-mode mitt i högsommarens jubeltid. Jag får inte riktigt någon ro i kroppen och jag drömmer väldigt livliga och händelserika drömmar. Varje natt tar mig tillbaka till människor och platser som jag sett och levt och på drömmars sätt överdrivs alla färger, ljud och historierna blir förvridna, hopblandade och förvrängda. När jag vaknar tar det mig en lång stund innan jag landar i det som är nu. Ty jag befinner mig så långt bort. Och denna känsla av att befinna sig långt bort, trots att man är mitt i, dröjer sig kvar hos mig hela dagen. 

I dag kände jag mig beredd att ta striden med de kvardröjande drömmarna och gav mig av på en vandring. Löparskorna på, hörlurarna i öronen och en nostalgisk, hjärtslitande låtlista i en evighetsloop på Spotify. Nästan två mil gick jag. Innan jag kunde reda i mina tankar lite. Och det som hjälpte mig var min låtlista; med sånger som påminde mig om den allra lyckligaste tiden i min barndom och ungdom. Sånger som sjungs på mitt modersmål, ungerskan. 

Ni förstår, jag håller tyvärr på att glömma mitt modersmål. Eller, låt mig omfrasera: jag har insett hur lite jag egentligen alltid kunnat på mitt modersmål: när man inte fullt ut lever i ett språk, stagnerar det språk man har och alla de vackra omskrivningarna och fantasifulla utvecklingarna hålls utom räckhåll på samma sätt som de precisa nyanseringarna. Detta har fått mig att förstå att jag förmodligen – mycket troligt – inte alls varit så lätt att förstå och sympatisera med som jag kanske skulle ha önskat. 

Varje sommar bilade vi ”hem”, ner till en liten ungersk by i dagens Serbien. Där fanns mormor och morfar, moster och kusiner. Och vänner! Och vilka vänner!! De mest fantastiska tjejkompisarna: Mari och Mari och en hel hoper andra. Dessa veckor varje sommar var mitt andningshål. Min paus ifrån en otroligt jobbig verklighet här hemma på västkusten. Men trots det har jag insett att jag tog med mig mitt oförsonliga jag även till min oas. Jag lade inte av mig den hårda masken ens där. 

Jag kan se det nu. Som vuxen. För drömmarna jag har låter mig se det mycket tydligt: att mitt sätt att bete mig egentligen var föga smickrande. Att jag själv var min egen fiende. Låt mig förklara: jag bestämde mig mycket tidigt i mitt liv att jag skulle stå ut. Jag var 12 år och jag insåg att jag var tvungen att stå ut med hur saker och ting var hemma tills jag tog studenten. Då skulle jag vara 19 år. Alltså behövde jag stå ut i 7 år. Det var överskådligt för min del. Men det gjorde också att jag var tvungen att bli hård. Ska man ta emot stryk och hårda ord, måste man stålsätta sig. Allt detta gjorde att jag inte såg att jag var värd någonting. 

Jag var säker på att ingen EGENTLIGEN höll av mig och att alla EGENTLIGEN bara talade illa om mig bakom min rygg. Skrattade man någonstans, var det åt mig, sa någon något jag inte uppfattade, var det något hånfullt. Och i min oas, i den lilla älskade byn, tyckte EGENTLIGEN inte människorna om mig, utan de ville bara vara min vän för att jag kom från Sverige och det var lite prestige i det. Jag var övertygad om detta. Hela tiden och konstant. Och därför tror jag att jag faktiskt var otrevlig mot folk. 

I drömmarna får jag en massa skäll av människor som jag håller av, eller så gäckar de mig genom att vinka åt mig genom ett öppet fönster och sedan vara borta när jag hunnit fram. De utbyter blickar med varandra och sluter sina cirklar när jag närmar mig. Ingenstans blir jag insläppt. Och under min två-mila vandring i dag insåg jag några saker: jag behandlade kanske folk illa med mitt hårda yttre. Pojkar jag datade gjorde jag abrupt slut med, jag tog det inte på allvar när de sade att de tyckte om mig. Jag tänkte bara ”jahapp, mig kommer du i alla fall inte få ligga med” och inom någon vecka hade jag avpolleterat dem. Tjejkompisar kunde jag fnysa åt när de svärmade för pojkarna och skamlöst kunde jag lyfta ut min syster ur något sällskap om jag tyckte att hon ”fånade sig”.  Jag dundrade fram och tyckte mig hela tiden finna bevis för att jag faktiskt inte kunde vara omtyckt och att ingen EGENTLIGEN tyckte om mig. Och allt detta med min grovhuggna, underutvecklade ungerska. 

Och jag skäms. Skäms för att jag förmodligen sårade någon. Ni vet, när man arbetar med tonåringar och lyssnar på deras hemligheter och bekymmer, förstår man att mycket handlar om att värja sig mot taggar andra människor skjuter ut. Vem vet om någon av dem jag förmodligen sårade ”taggades” alltför hårt av mig? Bara för att jag ville skydda mig själv från att såras? Vem vet om någon än i vuxen ålder kommer ihåg mig som den hjärtlöse, sjävupptagna, hårda Monika? Som fortfarande lever med taggen kvar som jag så frikostigt delade ut? 

Det är hårt. Att inte kunna längta tillbaka till sin oas utan att känna skam. Förlägenhet. Det är inte en enkel sak att se sig själv med andras ögon. Nyttigt, men ack så svårt! Jag rodnar av skam samtidigt som den ungerska musiken dånar i mina hörlurar. Jag försöker mota bort vissa minnen som nattens drömmar har rotat fram åt mig och jag vågar inte längre hänge mig åt min nostalgiska längtan. Och jag inser vad min tango-mode handlar om: den handlar om att jag borde be om ursäkt. Till alla dem jag valt att inte lyssna på. Och jag borde förlåta. Mig själv. För trots allt var jag tvungen att göra så. För att överleva. 

Att försjunka

Önskar så att vissa saker skulle kunna tappas upp på flaska: bedövande vackra eldröda solnedgångar, ljummet sommarhav, bara armar i svalkande fartvindar när man susar fram på cykel. Doften av solmogna tomater, smaken av vattenmelon och fetaost, ljudet av hängmattans knirrande. Allt sådant där har jag upplevt med en sådan hänryckande skräpa denna sommar, att jag blir lite rädd. Rädd för den bakomliggande orsaken till mina skärpta sinnen.

Ni förstår: jag funderar ju mycket – mest hela tiden – på VARFÖR. Varför är det si eller så? Varför händer detta just nu? Varför? Så, helt naturligt måste jag fråga mig: varför upplever jag saker så intensivt denna sommar? Är det för att den uträknade och tilldelade tiden/situationen börjar närma sig slutet? Är det för att mitt undermedvetna vill ge mig en sista chans till att skapa starka minnen att leva på, när det som är förgängligt inte längre finns? 

Ty i allt detta himmelskt vackra, försjunker jag ibland i grubbel. Jag vet med mig att det är ack så tudelat. För världen omkring – fotbolls VM till trots – brinner på ett oroande sätt på många fronter. Det känns som om jag inte kan tillåta mig själv njuta av det som är precis framför mig då det lurar mörker i skuggorna. 

Även om jag inte finge buteljera det som doftar, smakar, syns så vackert på himlen skulle hösten och vintern vara varmt välkomna, ty årstidsväxlingar hör naturen till. Det är det där andra som oroar mig. Som gör att jag försjunker i illavarslande grubbel mitt i sammetsnätternas omfamningar. 

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att vara i ljusa sommarnätter

Så är det sommarlovsvecka. Kanske firades studenten redan i förra veckan eller så väntar viftande flaggor, ”Den blomstertid nu kommer ” och tal från rektorerna senare denna vecka. Hur det än är med det så är lovet alldeles i faggorna. Väntandes på oss. 

Och här på västkusten visade sig så äntligen den västsvenska sommaren: i går regnade det och blåste stormvindar. Himlen var mörk och det rasslade i alla träd och jag cyklade hem med jackan på. När klockan var sju var det redan mörkt ute. Och då insåg jag: maj månads fantastiska sol har inte bara inneburit värme och ljumma nätter: den har också erbjudit dessa magiska ljusa nätter. 

Jag har saknat dem - de djupvioletta, sammetslena, ljusa sommarnätterna. Jag har inte upplevt dem på flera år och jag har saknat dem något otroligt. De är så.. förlåtande. De omsluter dagen, tankarna och världen. Och det behövs sådant, har alltid behövts. Men flera år har vi inte haft dessa ljusa nätter. 

Tänk att det skulle till en stormig, regnig, vanlig västkustsommardag, för att förstå riktigt HUR SPECIELLA dessa veckor varit?! Som med allt annat i livet: om man inte är uppmärksam saknar man inte det goda som är förrän det är något som varit. 

Att hänryckas

Det får gå hur det vill. Med denna sommar. För jösses vilken magi maj har bjudit på! Jag är hänryckt och lycklig. Fullkomligt. Det är en overklig känsla att liksom redan vara fylld av det som man så ivrigt väntar på. En mycket behaglig känsla. 

Ja, ni vet ju det redan. Att maj 2018 har bjudit på en fantastisk försommar, fantastisk grönska, dofter och solvarm hud. Varje eftermiddag och kväll har känts som semester. Ni vet, den där fullkomliga känslan av avslappning?

När känslan är så fullkomlig finns det inte ord att beskriva den. För det är en sådan gåva att kunna bli såhär avslappnad i maj, i denna tid. Det är en sann ynnest att ha fått denna tid – oavsett vad som väntar. För jag är väl medveten om att sådana här vattenhål inte slösaktigt delas ut hur ofta som helst. Och kanske är det just därför jag värdesätter detta så mycket. 

Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en möjlighet att stanna upp i denna hänryckningens tid – även om livet kanske är varit mörkt och svårt. För även om ni bara har kunnat vila några ögonblick i den, är de ögonblick värda sin

stund i guld. Och värda att skriva ett inlägg om. 

Att fånga mellanrummet

För första gången på så länge jag kan minnas har jag fångat det gäckande mellanrummet, tiden mellan hägg och syren. Ett mellanrummets ögonblick som har tytt sig som en sägen, något jag läst om och hört talas om, men aldrig upplevt. Jag har tänkt att det kanske bara är något som existerar i ord – nedskrivet och nedärvt så att vi alla kan få en gemensam bild när vi hör orden. 

Men så fångade jag det i år. 

Och det är helt magiskt. 

Jag har sett lövverken tätna, knopparna brista och andats in fågelkvitter, barnskratt och grilldofter. Och jag har upplevt häggen och fångat syrenernas födelse. Det har varit obeskrivligt att i en tid som denna, med all oro, all alternativ, individuell faktatolkning, bara få vara. Mitt i ett ögonblick. 

Tacksam för mellanrum att vara i. 

Att icke-existera

För drygt ett år sedan avslutade jag mina politiska uppdrag. I och med det avtonades min närvaro i den digitala etern och på sätt och vis slutade jag existera. Mer och mer drog jag mig undan sociala medier; deltog inte i debatter, delade inte material, var sparsam med fototaggningar och FB:s nya algoritmer hjälpte mig på traven: då jag inte längre styrde vad jag själv ville se – om jag själv inte aktivt varje dag gick in på varenda en av mina vänners flöden – blev FB ointressant för mig. Det gjorde uppbrottet så mycket enklare. 

Så jag slutade vara aktiv även på FB och det blev endast en plats för mig där jag kan gratulera mina vänner på födelsedagarna och höras med släktingar och vänner i andra länder. Kanske passar jag på att gilla något foto, någon kommentar, men jag tillbringar mycket begränsat med tid på det. Instagramkontot jag har är mycket snålt begränsat till min närmsta familj och jag har vägrat Twitter. I denna uppkopplade värld icke-existerar jag. Så till den milda grad att jag till och med mina mailboxar ekar tomma. 

Inte ens den dagliga floden av hot och hat når mig längre. Och i mitt stilla sinne har jag börjat fundera över vad det kan bero på, vad det är kopplat till? Var alla dessa åsikter som riktats mot mig i alla dessa år, knutna till mitt politiska engagemang eller var de knutna till min digitala persona? Förvisso har jag förärats hot och hat i den traditionella brevformen också, men det kom i betydligt mindre svallvågor. Vad är det som gör att jag lämnas i fred nu? För jag är ju fortfarande samma person med samma åsikter. Det är sannerligen intressant.

Så i går hade jag fått ett ansenligt antal mail igen i en av mina mailboxar. På min mobil blinkade en mängd okända nummer. Och jag undrade vad som hänt. Det visade sig att det handlade om att någon av mina kollegor blivit filmad på arbetet på den skola vi båda arbetar och nu ville man att jag skulle ha en åsikt. Och på en gång var jag tillbaka i den digitala världens verklighet. I mitt stilla sinne sände jag min kollega en tanke och jag kände ett adrenalinpåslag i hela kroppen: oavsett vad som hänt och sagts och gjort och vems felet var, förstod jag vart det digitala drevets orkanvindar blåste. Och jag visste hur det skulle kännas när det träffade, ty i vår uppkopplade värld sätts bollar i rullning i en rasande fart. Allt medan all de andra system vi har, fortfarande är mänskligt långsamma. 

Jag föredrar mänsklig långsamhet, kommunikation öga mot öga, möten i verkligheten. Långa, utredande texter med empiri och vetenskaplig grund. Vackra målningar och handskrivna brev. Böcker, som författare skrivit på länge och långa, djupodlande reportage på tv:n. Jag är en lyckligt lottad digitalickeperson. 

Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.

Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.

Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.

Ha en fin söndagskväll!

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.

Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.