Att hålla tredje advent

Strax efter midnatt, natten till tredje advent, sitter jag så åter med laptopen i knät för att samla mina tankar en gnutta. Jag hade egentligen velat skriva det där hänförda inlägget om den otroligt vackra stjärnhimlen jag såg sista helgen i november: en av två nätter som var stjärnklara i en grå och mulen november. På väg hem från en sen träning blev jag tvungen att stanna bilen då månen strödde sitt silverljus över ängarna och när jag andlöst steg ur bilen för att betrakta skådespelet uppenbarade sig den ena stjärnan efter den andra. Jag blev så otroligt rörd och drog djupa andetag där jag stod. Jag kände mig liten – pytteliten – och samtidigt så stor. Jag tänkte på alla människor som kunde blicka upp mot samma stjärnor och tänkte att de nog också fylldes av samma känsla som jag och plötsligt, trots att jag stod där ensam, så kände jag en samhörighet.

Men. Det var ju inte det jag ville skriva om i natt. Eller kanske var det det ändå. För jag ville skriva om hur vackert kören sjöng på Lucia, hur fina mina pojkar är och hur jag stundom översköljs av hur magisk världen är mitt i allt det onda. Och det slår mig nu att advent är precis det jag vill skriva om. Ankomst. Väntan inför ankomsten. Inte i någon religiös mening, då jag inte är religiös, utan väntan inför ankomsten av den kärlek som faktiskt finns bland människor. Man glimtar den varje dag. I leenden, en hjälpande hand, ett ställningstagande. Man känner den under stjärnklara nätter när man inser att man delar allt detta med alla, stora som små, ty ingen äger synen av en sliverbeströdd äng med böljande kullar tecknade i svart mot en djupblå himmel. Den är lånad till hela männskligheten. Oavkortat. Oavsett vad mänskliga regler, lagar och förordningar vill göra gällande. 

Därför håller jag tredje advent. Därför ger jag aldrig upp tron på människan. I alla fall inte helt och hållet. För det finns ögonblick då jag känner kraften i den godhet som skapar världen. 

Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att diagnostisera en cysta

Fick två kommentarer på inlägget i går och blev väldigt glad. Kommentarerna är en form av kommunikation som hjälper mig vidare i mina tankar; som pockar på nya inlägg, förtydliganden och revideringar. Det känns inte som om en bara talar rakt ut i den tysta och kompakta rymden. Nåväl. Tack Meekatt och Blondie – på grund av er blir det ett inlägg i dag också. 

L har opererats för en månad sedan. Det är hans resa detta inlägg kommer att handla om. Allting är väldigt väl nu och jag har verkligen inget att bekymra mig för. Längre.

I våras hade L ont i magtrakten. Som den luttrade tonårsmamma/gymnasielärare jag är var jag övertygad om att han hade stressmage. Kanske tom. magkatarr? Jag sa att han skulle se att det skulle gå över. Jag värmde vetetkudde och gav honom och köpte hem godabakterieryoghurt. Han fortsatte, med jämna och ojämna mellanrum, klaga på att det liksom stramade i övre magtrakten. Jag lugnade. 

L fick ibland lite andnöd i samband med magsmärtan – jag tänkte att det kanske handlade om att han satt och spelade relativt mycket datorspel och att han, med sin långa, gängliga kropp, hade en dålig sittställning. Kanske var det därför? Så en dag i maj kom han ner för trappan: ”Mamma, nu har jag så där ont igen och titta här!!” Han lyfte sin t-shirt och på hans bröstkorg, på vänstra sidan, strax under bröstet, syntes en stor utbuktning. Vi kom överens om att om den inte försvunnit under helgen, skulle vi till läkare. 

Vi åkte in till vår vårdcentral måndagen efter. En fantastisk läkare undersökte L noggrant. Hon tog blodprov och mätte blodsocker, tryck mm. Hon tog tempen och intervjuade L om smärtorna, Hon klämde och tryckte. Och ja, hon kände att det var något som var där det inte skulle vara något. Men inget av proverna visade någonting. Alls. Alla värden var tipptopp. Men hon var bekymrad. För det kändes fel. Och det kändes som att det i det som var en konstig utväxt, också fanns någon form av vätska. Det kluckade i L. Vi skulle skyndsamt få en remiss för ultraljud i vår större grannstad. L tittade på läkaren och frågade: ”Är det en tumör?”. Hon svarade helt ärligt att hon inte helt säkert kunde utesluta det, men att det med 90% säkerhet inte var det. Vi valde att tro på henne. 

Ett par veckor senare var vi på ultraljud, L och jag. Vi fick träffa en vikarierande, pensionerad läkare som hade stor erfarenhet och som vi därmed kände oss trygga med. Han förklarade efter noggrann undersökning att L hade en stor cysta växande runt mjälten. I cystan fanns ett hålrum som var fyllt med en oidentifierbar vätska. Det var inte blod, inte urin och det såg inte heller ut som cystvätska. Han var lite bekymrad då skador rörande mjälten handlar mycket om olika blodsjukdomar med leukemi som en av de allvarligare. Men L:s blodvärden var fortfarande mycket bra. Läkaren sa att en remiss skulle skrivas till Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. För oavsett vad det var för något, behövdes det tas bort. Utväxten tryckte mot L:s lungor. 

Vi fick operationstid i september. Under sommaren hade L ont ibland och vi kunde höra hur det kluckade från hans bröstkorg. I Göteborg opererades han så en tisdagmorgon. Operationen tog längre tid än man räknat med och jag väntade oroligt i fem timmar på att få komma in till honom. Den duktiga kirurgen och överläkaren hade kunnat få bort nästan hela cystan utan att skada mjälten och de hade fått tömma cystan på en liter vätska. Hon berättade för mig att allt gått så bra det kunnat och att de fyra titthålen efter operationen snart skulle läka. 

En liter vätska. En enorm cysta. Det var det magontet som jag hade ignorerat. Fantastisk mamma?! Dessutom var L:s uppvaknande från narkosen mycket dramatiskt med ett kort hjärtstillestånd, vilket gjorde att jag inte var särsklit kaxig där ett tag. När jag sakta strök min son över hans bleka kind kände jag mig inte särsklit duglig och stark. Jag kände mig rätt värdelös. 

Nu är det knappt två veckor kvar tills vi skall träffa kirurgen igen på ett återbesök. Vi har varit och gjort ett nytt ultraljud och de bilderna är skickade till Göteborg. Av kirurgen skall vi få veta vad cystan innehöll, vilken typ av cysta det är och om det är något som L kommer att behöva operara fler gånger. Vid operationstillfället kunde hon berätta att cystan förmodligen var något som L fötts med, men att den sedan vuxit alltför mycket. 

Vi tänker att allt är som det skall. Förmodligen kommer L att behöva kolla hur mycket cystan eventuellt växer, men det är en sak för då – för framtiden. Just nu är det bra. Och som den tonåring han är har L redan gått vidare. Nu är nu och nu har han inte ont i magen och kan andas hur djupt han behöver. 

Att fundera i oktober

Jo, jo, man tackar. Ser man på. Fru Bloggare vaknar till liv och får för sig att skriva lite? Har det hänt något nytt?? Är det månne lite tango-mode en kulen oktobernatt som tränger sig på? Eller är det en allmän olustkänsla inför tingens ordning i en alltjämt förvirrad värld? 

Det är inte helt enkelt att veta. Denna lördagens väder har inte direkt främjat vidlyftiga, ljusa tankeresor och jag gjorde dagen en ytterligare otjänst genom att läsa om stora delar av Backmans ”Björnstad” och ”Vi mot dem”. Smärtsamt vackra personbeskrivningar som kryper in under huden och pockar på uppmärksamhet. Inte ens ett par sena timmars träning på ett folktomt gym lyckades skingra tankarna. 

Tant Bloggare har det bra.  Om ett par veckor skall L på ett sista återbesök efter sin operation. Allt har gått bra och cystan är kraftigt reducerad, vätskan innuti borttagen och som den 15-åring han är, är han redan långt förbi allt som haft med sjukhus att göra. Det var ju då – för en månad sedan! Inte tänker han på det nu?! I kölvattnet håller denna mamman fortfarande på att vänja sig vid att han numera inte har ont, att vi inte behöver oroa oss.

Storebror B har fått jobb. Fast jobb med en provanställning nu i början. Han bygger ställningar högt ovan marken och tant Bloggarmamman kommer snart att vänja sig vid det också och kunna andas normalt och inte glömma att andas av oro. B är vuxen, fyller 20 år i januari och tjänar redan nästan lika mycket som oss andra två vuxna i familjen. Göta Petter, vad tiden går! 

Alltså har verkligen tant Bloggare det bra. Pojkarna mår väl och allt är väl i Mellanmjölkens land. Förutom allt som inte är väl. Ni vet, allt det där andra. Det där med hur många människor beter sig mot sina medmänniskor. Hur ignorans och rädsla skapar avgrunder mellan vett och sans. Människan är en ynklig skapelse. 

Då tröstar jag mig med att det nog tyvärr alltid varit så – om man bemödat sig med att titta noga. Ferlin skrev 1933:

Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus, 
men långt emellan hjärta och hjärta.

Sedan dess har man förkastat vetenskap och kunskap och pratar om demokrati som rätten att förolämpa. Förutom att det för vissa verkar vara långt mellan hjärta och hjärta, verkar en hel del ha fått problem med hjärnan också. 

Att forma augusti

Augustis sommarnätter är verkligen speciella. Särskilt de gånger som de tryggt får vila i sin verkliga form, när inte sena september, med sin begynnande höst, tränger sig in. Nätterna i augusti är mognare, djupare och för med sig en alldeles egen doft. I augustis sanna sommarnätter kan jag mycket lätt hitta mig själv. 

Jag får tillåtelse att vila en kort sekund. Sitter blickstilla på soffan i mörkret i mitt uterum och låter augusti finnas. Jag hör naturen, vinden. Ser månen och stjärnorna. Anar fortfarande en liten gnutta värme, men förnimmer också den nya luften som komma skall. Det är en gåva. 

Veckorna sedan jag sist skrev här har varit intensiva. Men underbara. Jag har kommit att förstå att jag älskar mitt jobb och att jag, trots allt, faktiskt gör skillnad. Och det är gott så. Att vara en av rektorerna på en stor skola är ett fantastiskt äventyr. 

Något annat som finns här i augustis form är tankarna kring L:s förestående operation. För nu har vi fått datum och snart är det inskrivning. I mörkret i uterummet kan jag nästan, men bara nästan, erkänna att det skaver i mig. Det är ingen oro som gnager, utan mera en insikt om att det är något som han kommer att behöva gå igenom helt på egen hand. För första gången i L:s liv kan jag inte prata honom igenom proceduren, för jag har inte själv gjort någon sådan operation. För första gången behöver han göra det helt själv. Vilket han inte har några betänkligheter inför. Det är bara hans mamma som har det. Just för att hon är mamma. 

Augusti känns verkligen som årets mamma; maj och juni är de små ystra systrarna, december med julen är farmorn och januari är pappan med de pampiga talen om nystart och annat. Men augusti är mamman. Den som lägger sommarens lite fria, fnittriga tonåringar till rätta och i ordningställer onkel och tant hösts inträde. Förmodligen är det därför luften är fylld varmaste, svalaste sammet, av kärlek och omtanke. Och av ett litet mamma-skav. I form av ett augusti. 

Att bli ett original

Först vill jag förklara en sak: uttrycket ”tango-mode”. Ordet ”mode” är engelska och betyder ”läge”: ”Which mode feels best/worst/easiest…” Det har alltså inget med uttrycket ”mood” (”humör”) att göra, inte heller har det något med det svenska ordet ”mode” (kläder eller annat som är populärt just nu) att göra. Det betyder helt enkelt att man är i ett tango-läge. Det innebär vemod tillsammans med en längtan efter något och intensitet. Och det är nog där jag är i sommar. Och i min tango-mode behöver jag promenera. 

I min stad finns det en charmerande äldre dam. Varenda dag ser jag henne promenera. Raskt och med en kasse, tidning eller väska i ena handen. Hon är smal och helt kortklippt. Oftast går hon helt barbent oavsett väderlek och alltid i fina kappor eller rockar. Ibland med någon hatt på huvudet. Hon går långa sträckor utan att prata med någon. Och jag har blivit lite lik henne. För nästan varenda dag i sommar har jag promenerat. 

Jag behöver promenera för att få ordning på vad det är jag behöver sätta ord på. En mil, en och en halv eller två. Allt mellan 75 till 160 minuter. Till skillnad vår stads charmerande äldre dam ser jag inte lika samlad ut. Svettas mer och dessutom lyssnar jag mera aktivt efter olika saker. Ibland våra sommarpratare, ibland musik och ibland bara på naturens alla ljud: studsande bollar på tomma skolgårdar, sorl från trädgårdar, hästgnägg från hagar, humlors och trollsländors hummanden. Då de tjugotals promenaderna ännu inte hjälpt mig sortera något, inser jag att det lär bli många fler. 

Mitt tango-mode gör mig till ett original i vardande. Så det kan bli. 

Att tråna

Tråna. Trängta och längta. I dag, sittandes i min ensamhet bland tusentals människor på vår vackra, vita sandstrand, hörde jag genom mina lurar detta vackra verb. Det slog mig hur mycket fylligare det var än uttrycket ”längta” eller ”sakna”: det anslog en djupare sträng inom mig. Trots att jag kunde höra sorlet av alla sommarfirande människor runt omkring mig, svagt genom lurarna, skickades jag långt bort i tanken. Tråna. 

Jag lyssnade på en av årets sommarpratare i P1. Jag har nästan aldrig någonsin tidigare gjort det och om jag gjort det har jag gjort det långt i efterhand, när kollegor eller vänner ivrigt diskuterat något och det därmed stått klart för mig att jag nog borde lyssna. Denna sommar har jag lyssnat på så gott som alla. Ty denna sommar har verkligen inte varit som sommrar förr. 

Hur som helst. Denna sommarpratare använde inte verbet ”tråna” på ett begränsande sätt; nej, det handlade inte om att sukta efter kärlek eller närhet, det handlade om att tråna efter en historia, ett minne. Och det kändes fint. För det var liksom den förstärkning av uttrycket ”längta efter” som jag behövt. Något som kunde förklara att det jag kände inte var som att ”åhh, jag längtar efter en glass” eller ”åhhh, jag längtar efter semester”. Nej, för jag trånar efter semester. En semester från min tråcklande hjärna som även i sömnen löser världsproblem. Som inte kan njuta av något, som ständigt är katastrofinställd. Nej, den här sommaren har inte varit bra. 

Det är flera saker: L och jag har behövt vara på sjukhus en hel del. Det kommer nog att bli helt bra så småningom. Det är både han och jag överrens om. Min pappa fick en massiv stroke för lite drygt ett år sedan och det följdes upp av två grand mal epilepsianfall. Trots en fantastik fysisk återhämtning är det en hel del övrigt att önska. Och min mammas tålamod och ork tynar. Ni som har följt min blogg och känner till lilla 9-år och resten av historien anar nog hur kaoset ser ut. Och så är det mitt älskade jobb där jag inte har lyckats särsklit bra. Alls. Så jag har jobbat alla dagar för att försöka få rätsida på saker och ting, så att andra inte skall snubbla i oredan. 

Det finns annat också. Som gnager som en trånad, men jag kan inte få fatt i ord att formulera det. Därför avfärdar jag det som en förklimakteriell känslovallning och därmed förminskar jag det som den duktiga flickan jag är. Tids nog faller säkert formuleringarna på plats. Och gör dem inte det får jag fortsätta tråna. Efter nästa sommar. 

Att julia

Det är mitten av juli. Till och med lite mer. Ute i natten avtecknar sig en enorm fullmåne och bäddar in världen i ett ljus som känns välkomnande och förlåtande. Lite sådär som när man kisande betraktar sin spegelbild och känner att ”nej, du har inte förändrats särsklit mycket de senaste åren”. Jag har inte ens besvärat mig med att ta in kuddarna till utemöblerna, för för första gången denna sommar är jag nästan säker på att det inte kommer att regna i natt. 

Jag kan inte riktigt förlika mig med att det faktiskt är sommar. Trots att jag emellanåt känner doften av varmt grus, nyklippt gräs och kolgrillar vandrar jag odrabbad genom dagarna. Ett tag trodde jag att det handlade om att jag faktiskt inte var ledig på samma sätt som jag varit under många yrkesår. Sedan tänkte jag att denna sommar ju inte varit särsklit somrig, inte varm och het. Men. Jag tror inte att det är det. 

Det är mitten av juli. I går – eller förrgår egentligen då klockan är efter midnatt – fyllde jag 47 år. Finfint det. Tänk om man inte fått fylla år?! Då hade man varit död. Så därför ser jag framemot varje födelsedag jag får uppleva. Inte för att man behöver slå på stora trumman eller så, men att stillsamt fira att man faktiskt fått vara med ett år till är inte dumt. 

Annars händer inte särskilt mycket i mitt juli. Lite skratt och gos med syskonbarn, samtal och promenader med L, träning, läsning, städning, omorganisering och en hel del oro. Kanske inte konstigt att denna sommar känns lite… lite som en ogreppbar månskensnatt. 

Att gästspela

Gästspelar lite här – i min egen blogg. Bisarrt det där; att dyka upp i det som är det egna och känna sig som en främling, en gäst. Som sitter sådär lite försiktigt, längst ut på kanten av en stoppad finstol, balanserande på en kopp kaffe i en spetstunn söndagskopp med guldkant. Lite nervös och lite lätt obehaglig till mods; måtte jag bara inte göra bort mig, orsaka någon obehag eller trampa någon på tårna. 

Jag halvligger i sängen uppe i vårt gästrum och utanför fönstret tändes just nu gatlyktorna. Mitt liv, min familj, rör sig i huset runt omkring mig, men härinne är mitt enda sällskap mina tankar. Genom fönstret ser jag toppen på vår syrenbuske med de djuplila blommorna avteckna sig mot den mörknande himlen. Snart, om någon dag eller två, kommer de knoppande blommorna slå ut. 

Det är tango-mode som gäller just nu, om någon nu missat det. En molande ledsen känsla som liksom finns i en ogreppbar bakgrund. För som vanligt finns det ingen källa till känslan, ingen förankring. Bara ett molande. Därför låter jag det vara där och sysslesätter mig med vardagen. Med det som skall göras, älskas, värnas och vårdas. 

Min förtfödda tar studenten om en dryg månad. Det är stort. Jag har snart jobbat halva tiden på mitt rektorsvikariat. Det har varit otroligt lärorikt. För en månad sedan var jag i Kina. Också mycket lärorikt. I nästa vecka är det Eurovision Song Contest och dessutom skall jag ta med min familj och rösta i EU-valet. Kanske skall vi åka till Amalfikusten i sommar. Kanske blir det bra. Kanske bäst. 

Och under tiden händer världen. Diskussioner som blir kamper. Kamper som förs mot en inbillad fiende medan det verkligt onda sticker kniven i ryggen på mänskligheten. Utan vett och sans smutsar vi ner våra demokratiska rättigheter och glömmer bort att de går hand i hand med solidaritet och med vänlighet. Med simpel vänlighet och omtanke. Ty demokrati har aldrig handlat om vad JAG har rätt till utan vad VI har rätt till – tillsammans. 

Förmodligen har jag fel. Och det är kanske därför jag sitter där, lite obekvämt, och balanserar på yttersta kanten av en stoppad finstol, med en spetstunn porslinskopp med guldkant, och gästspelar i min egen verklighet. 

Att döda manuskript

En mycket god vän och jag promenerade för någon vecka sedan och pratade om högt och lågt. Vi brukar göra det under våra promenader: formulera våra tankar och testa dem på någon vi litar på. När vi gick där i det lite gråmulna kom frågan upp om varför jag skriver. Och i svaret jag blev tvungen att verbalisera kunde jag så sätta ord på varför mina mauskript aldrig har blivit färdigarbetade. 

Insikten om varför jag skriver stod plötsligt helt klar för mig: jag skriver inte för att jag vill bli bekräftad eller för att jag skall bli berömd. Jag skriver inte för att min historia är viktig eller för att jag har något budskap som jag vill nå ut med. Att det är mitt namn som står på någon framsida av en bok är oviktigt. Mina karaktärer skall egentligen inte bära spår av människor jag verkligen träffat, ty berättelser som man delar med andra är faktiskt inte ens egna att berätta – det finns alltid en annan historia. Också. 

Nej. Jag vill skriva för att det finns så många människor som behöver gemenskapen i orden. Människor befinner sig så långt ifrån varandra många gånger. Man tror att man famlar omkring i ensamhet och att man inte är förankrad i någonting eller något. Att man inte är av betydelse och att man är tyngdlös. Jag vill låta mina ord svepa in människor i en förlåtande, jublande kör av vackra meningar som låter dem förstå att vi alla gör avtryck i världen, att vi alla kan göra skillnad. För någon. Och att det är gott så. Vi behöver inte göra så mycket mer. Än att göra så gott vi kan. 

Jag förstod där och då i klartext att mina manuskript aldrig kommer att nå längre. Att skriva en fiktiv historia baserad på något som skulle kunna härledas till mig är inte intressant. Alls. Eller en helt påhittad livsåskådning av ännu en medleålders kvinna – tämligen tröttande. Jag kan inte skriva spänning eller skräck. Jag är verkligen ingen romantiker annat än i djupaste hemlighet och erotik ligger lika lite för mig som att skriva manualer i hur man lägger halmtak på ett korrekt sätt. Jag vill skriva för gemenskapen i orden. För det vackra och det bisarra. För det vidunderliga i livet – denna korta tid som vi har. Därför raderade jag ikväll mina manuskript. 

Att foga samman ett lapptäcke

Tid och ålder är något särdeles konstigt. Det är underligt hur man konstant, genom hela livet, liksom aldrig blir riktigt färdig; vissa dagar känner man sig ovanligt barnslig och ovetande, andra gånger känner man sig gammal och vis och erfaren. Jag förundras över det, ty ju äldre jag blir, desto tvärare blir kasten. Kanske har det att göra med att ju äldre man blir, i levnadsår, desto fler blir gråskalorna i livets lapptäcke och väldigt få saker blir antingen eller. Mycket blir lite både och. Och inte alls. 

Hela mitt liv har jag, inför mig själv, varit inte så lite stolt över att jag lyckats bryta ett en kedja av generationers liv i beroende eller medberoende. Jag har varit stolt över att jag hållt löftet till mig själv om att aldrig någonsin fortsätta det sociala arvet och att aldrig någonsin bära någon förbannad offerkofta. Det som har varit har varit och det enda jag har kunnat påverka är vad jag gjorde med min framtid. Och så har jag strävat på, då och då förundrad över att jag faktiskt lyckats. 

Men så kikade jag lite närmare på livets lapptäcke. Och upptäckte att jag – trots mina goda föresatser – faktiskt inte lyckats helt. För även om jag har lyckats undvika slagen, drickandet, klumpen i magen och annat, har jag dessvärre dragit med mig annat in i framtiden. Och det slog mig bara häromdagen. Jag har dragit med mig den otroligt tråkiga egenskapen att alltid, alltid tolka vad andra säger, viskar, skriker till mig. 

När jag växte upp var det saker som var bra. Och andra saker som absolut inte var det. Med det är det som det är. Men något som jag bara nu kan sätta ord på var den där vanmakten som alltid låg och lurade under allt annat av att aldrig faktiskt säkert veta något. Ty hos oss sades allting med dubbla meningar. Eller så gavs det sagda en annan mening någon dag senare. Till exempel kunde man gå och tro att man faktiskt gjort något bra, som man fick beröm för, bara för att någon dag senare få det slungat emot sig, utspottat med djupaste förakt följt av ett ” och tro inte att du är så dj*a bra”. Och ytterligare något senare fick man samma situation återberättat för sig från en tredje part på ett helt nytt sätt. Man visste helt enkelt aldrig vad någonting var. 

Jag har tidigare trott att jag skakat av mig det som var. Att jag sytt in de delarna i mitt livs lapptäcke och sedan lämnat dem bakom mig, men jag insåg som sagt häromdagen att jag inte gjort det. För jag kom på mig själv med att försöka tolka det någon sagt till mig. ”Vad menar personen EGENTLIGEN? När kan jag förvänta mig att det slår tillbaka mot mig? Vad är människan ute efter?” Just denna gång vände jag mig till den som givit mig komplimangen och frågade: ”Vänta lite, vad menar du?” Personen blev mäkta förvånad och upprepade vad den sagt. Och jag frågade igen. Och fick samma svar: ”Jag menade precis det jag sa. Varför skulle jag inte göra det?” Och det var då det slog mig. Att jag fogat samman lapparna från mitt liv på ett galet sätt. 

Så det är underligt det där. Att man tror att man vet och är färdig. För det är man inte. Jag är 46 år och har bara nu i dagarna insett att jag inte alls lyckats tvätta bort präglingen från förr. Jag har lyckats hålla löftet till mig själv, men jag har inte lyckats utvidga löftet och inbegripa också den delen som har att göra med att vara snäll vid mig själv. För det har jag inte tyckt varit viktigt. De lapparna har jag helt valt bort då jag har trott att alla har en dold agenda, att alla säger saker som måste tolkas efter bästa förmåga, att man måste ducka och anpassa ett försvarsspel i alla lägen. 

Det är lite sorgligt. För det har nog bidragit till att jag varit hård många gånger även när jag inte behövt vara det. Det har nog inneburit att jag har gått miste om vänskaper som hade kunnat bli något fantastiskt och att jag någonstans aldrig riktigt har litat på någon. Och det är ju inte bra. 

Vilken tur dock att jag kan fortsätta sy på mitt livs lapptäcke. Det kanske är dags för andra färger? 

Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 

Att slutdefinieras

Jag är en ordnarkoman. Jag vältrar mig i ord och låter, smakar på dem och försöker ikläda mig i dem. På samma sätt som andra provar ett par skor eller en tröja, prövar jag ord och uttyck. Vissa ord klär inte mig. Förstår ni hur jag menar? De kan låta uppriktiga eller vackra i andras munnar, men från mig landar de i en klibbig geggamoja eller landar stumt utan studs i ett tomt eko. 

Men idag kunde jag landa i mjuk förvissning om att orden jag använde hamnade precis rätt – de till och med hakade i varandra och skapade en realitet och förde med sig ett budskap. Jag pratade med en gammal vän och kollega om att vara färdigdefinierad. Jag återberättade bitar av samtal jag haft med B, min äldsta, och jag pratade om önskan att vara färdigdefinierad. Om hur viktigt det verkar vara för vissa människor att vara färdig, klar, som människa. Och jag fortsatte med hur oviktigt det var för mig. 

Det är något som slagit mig i samma andetag som jag upptäckte att jag vet vad jag har och var jag är – jag vet också att jag inte på något sätt är ”färdig”. Jag är jag. Många miljoner jag. Trots att jag alltid är samma. Men jag är också de olika delar som förstärks i samvaro med andra. Och så länge jag inte är färdigdefinierad lever jag. Oavsett vad jag kan ge sken av. 

Att tidstänka

Det är ju ett nytt år nu. 2019. Och det känns plötsligt så svindlande, det här med tiden. I sociala medier läste jag en kommentar om att nästa år, 2020, är de som föddes 1990 30 år. Och då blev det så tydligt för det slog mig att när jag 1990 gick andra året på gymnasiet kändes VERKLIGEN 1960 otroligt långt borta. Det var liksom väldigt mycket svart/vit tv och Saltkråkan över det hela. Jag tyckte helt uppriktigt att den tiden hade mycket lite med ”min” tid att göra. Förmodligen känner de första 90-talisterna precis samma sak. Om inte ännu intensivare. 

Jag menar, hur snabbt har inte världen utvecklats, omvecklats och imploderat under det senaste seklet? För varje decenium har takten bara ökat. Allting har kommit allt närmare, men paradoxalt nog har allting också flyttats allt längre bort. 30 år är lång tid. Och också väldigt, väldigt kort. Det är inte helt enkelt. 

En annan dimension för mig är mina allra första elever var den kullen som föddes 1990. När de började i sjätte klass, 2002, var jag precis nyutbildad lärare. Och de, mina barn, fyller 30 år nästa år. De kommer att vara lika gamla som jag var det året jag mötte dem för första gången. Det är helt häpnadsväckande vidunderligt.

Tiden. Som kan gå så hiskeligt fort och smärtsamt långsamt. Åren. Som går och händer och sker. Med eller utan vår medverkan. Jag tänker så här: i år skall jag vara medveten om tiden. Det räcker nog så. På samma sätt som jag gjort mig medveten om vad jag har och var jag är vill jag bli medveten om tiden. Om dået, nuet och sedanet. 2019 – välkommen.