Att nysta i ledartrådar

Texter blir till och skrivs ner av någon. Men det är först när de tas emot av någon annan som de får liv. Musik skapas via ett instrument, ett notblad men upplevs och skapar reaktioner först när det finns en mottagare. Det är egentligen inget konstigt. Det är så det är. Det slår mig på min långpromenad denna försiktiga vårvinterdag.

Promenader är bra. Med eller utan vikter, med eller utan mål. Jag tänker så bra då. Och jag tänker nuförtiden väldigt mycket på vilken typ av ledare jag skulle vilja vara – vilken typ av ledare jag är; i min mammaroll, som lärare, som mentor, syster, världsmedborgare. För det känns viktigt att formulera i ord hur det faktiskt är och sedan på ett engagerat vis lyssna på, och ta in, ordens betydelse.

En sådan sak är till exempel, varför jag hittills inte velat se mig själv som någon form av ledare? Har jag varit helt ambitionslös? Utan någon framåtanda? Varför har jag tackat nej, när jag blivit tillfrågad? När jag lyssnar på de formulerade frågorna hör jag plötsligt också svaret: jag har alltid trott att en ledare skall vara på ett visst sätt: styrande, pekande, kompromisslös. Men det är ju inte så det är.

En ledare skall ha förmågan att ta en obetydlig roll. Den skall uppmuntra aktiva, värderande och självständiga medarbetare. En sann ledare skall, i mångt och mycket, arbeta för att göra sig själv överflödig som just ledare – men samtidigt vara en grundad kollega och medarbetare – någon som man kan ha som en trygg förebild och som en yttre bekräftelse på att arbetsgruppen/företaget/projektet/familjen är på rätt väg. Någon man kan ”ta rygg” på.

Man skall vara lite som författaren, eller kompositören. Skapa ett verk, men låta det få liv och reaktioner hos andra. Låta andra få göra det till sina egna upplevelser. Och lita på att deras upplevelser av det som skapats blir bra – för som en framtidens ledare vet man att alla har sin egen sanning. Det enda man kan göra är att plantera ett frö – och lita på att man är en tillräckligt bra förebild.

Det är så det kan gå. När man är ute och går. Och bearbetar ord som andra uttryckt. Helt plötsligt så hör man. Och förstår att man dragit slutsatser om detaljer innan man förstått helheten – helheten är att leda, inspirera – detaljerna om det, om HUR-et, var helt fel uppfattade. Innan jag lyssnade exklusivt koncentrerat. Men nu vet jag.

Och jo, jag vill.