Sova i percale

När jag står lutad över vår gästsäng och bäddar om den inför övernattningsgäster i dag, slår det mig att jag är vid ett så vidunderligt gott sinneslag. Jag – som så många gånger misströstat, ställd inför mänslighetens alla galenskaper känner mig så LUGN. Lugn och utvilad och nöjd.

Förvisso skiner solen genom fönstren och stående inomhus behöver man ju inte låtsas om att det faktiskt egentligen är väldigt kallt med friska vindar och +4 grader. Solskenet ackompanjeras av fågelkvitter, men det är inte just det som gör att jag känner mig så glad.

Det är då det slår mig: jag har i natt äntligen sovit i mina älskade percale sängkläder! Jag är inte särsklit kinkig med saker och ting; jag sover på tunna madrasser, utlagda på köksgolv eller på dåliga tältsängar, eller på stenhårda, sluttande soffor. Men jag klarar inte av satin eller silke mot huden. Håriga, sticksiga filtar går bra, bara det inte är något som är slinkigt och äckligt.

Jag hade en uppsättning påslakanset som jag vårdade ömt. Nästan tjugo års slitningar och tvättar tålde de, innan de gav upp. Och jag letade efter deras like utan att veta VARFÖR jag hade tyckt så mycket om dem. Ända tills en älskad arbetskollega började prata om percalebomull. Hon beskrev den som krispig och lite kall. Och då visste jag! Det var precis så de uttjänta sängkläderna kändes! Så jag köpte nya set. Men i och med att jag sedan gammalt hade ett set i satin också, var jag tvungen att varva – när percalesetet tvättades, var det satinsetet som var på. Och nej, man köper inte fler percaleset när man redan har två set sängkläder – inte när man är Ergo Sum i alla fall.

Så. I natt har jag sovit i min älskade percale. Sluppit dra mina torra fötter mot satinet i påslakanet och inte behövt känna ilningar i tänderna av att armbågen har strukits mot ett slinkigt underlag. Så jag är utvilad. Glad och pigg. Undrar just hur länge ett satinset kan tänkas hålla?