Att söka 7/4s uttryck

Den 7/4 2017. Så mycket är redan sagt och uttryckt om denna ödesmättade, fasafyllda fredag. Oavsett vad jag börjar formulera, rinner alla ord ut i en meningslöshet. Detta samtidigt som mitt hjärta uppmärksammar kärleken och tillsammansskapet. Det är en absurd och mycket bisarr känsla. Jag vill gråta. Skrika. Men allra helst rulla ihop mig och gny.

Attacken kom inte oväntat. Precis som många andra undrade jag ofta NÄR och VAR – aldrig OM. Ty det verkade förmätet att tro att vi skulle skonas – när hela världen står i brand. Och jag funderade mycket på hur min värld skulle se ut i ett ”efter”scenarie. Vad för något skulle jag tillåtas vara – i förhållande till det som hänt?

Flera bekanta var en hårsmån från att drabbas skoninglöst. Deras sorg och chock är tung och enorm. Jag vet hur de känner. Trots att min familj inte drabbats på plats. För det är så att varje gång något sådant här har hänt; i Paris, Nice, St Petersburg, London och nu Stockholm (igen) – har jag fått mail, sms eller andra påminnelser om, att jag är en av de skyldiga.

Min familj och ”sådana” som oss är de som är skyldiga till vansinnesdåden. Och allt i enlighet med de röster som möter mig från meddelandena, kommer jag att få ”betala” detta med början 2018, när de fått makten. Rösterna tillhör namngivna medlemmar i ett visst riksdagsparti.

Så ni förstår. Jag sörjer dubbelt. Jag sörjer Sverige och världen. De civila i Syrien, Kongo och alla andra vansinnets krigshärdar och alla de som hungrar. Och jag sörjer mina barns framtid. För jag märker att rösterna kanske kommer att få rätt, då till och med flera av mina kloka bekanta uttalar sig oroväckande på sociala medier. De talar om att ”ta tillbaka vårt land”, att man borde nog rösta på ”de enda som faktiskt vågar..”. I dessa kommentarer skriver de också under på en förföljelse och förskjutande av mig och min familj.

Förmodligen gör de detta utan att mena något illa gentemot mig. De läser ju inte orden jag läser, de funderar inte så långt på vad som ligger bakom och mera långsiktigt bakom ett visst partis mål. De faller, naturligt, offer för den direkta rädslan och för de kortsiktiga löftena. Det är inte alls något konstigt i det, något särdeles korkat – tvärtom; människor har gjort det så länge människor har funnits. Man tänker att ”nej, men SÅÅÅ skulle de nog inte kunna med och göra”! Men tro mig, jag har blivit LOVAD just de följderna. 

Därför känns det mycket absurt i dag. Jag har deltagit på en ljusmanifestation tillsammans med min son för att hedra offren i Stockholm, där jag känt av styrkan av att vara tillsammans. Jag har tagit emot hot. Och jag har läst statusuppdateringar som har fått mig att vilja gråta. Av lycka och lättnad. Och av skräck.

Men jag vill ändå alltid tänka: att störst av allt är kärleken <3