Det ständigt dåliga samvetet

”Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.

Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.

Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.

Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?

Vad tycker du?

Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?” https://pastasson.blogspot.se/2017/04/ologiskt-och-rent-at-helvete-orattvist.html?showComment=1492376176337#c7583267931372897333

Så börjar en vän och tillika bloggerska ett av sina senaste inlägg och när jag läste det kände jag att det hängde lite ihop med mina percalebäddset. Ni förstår, jag är verkligen en kvinna av ständigt dåligt samvete. Jag kan ju inte ens med att köpa ett nytt bäddset då jag känner att jag ju faktiskt redan har det jag behöver och andra behöver det bättre.

Det är ju så att jag verkligen har det jag har till en rätt så stor del på grund av tur. Tur för att jag föddes här, tur för att jag är frisk och därmed också kapabel till att äga mitt eget liv till en stor del. Och då all denna tur givits mig, känner jag mig konstant skyldig till att faktiskt göra något vettigt av det.

Därför har jag, bland annat, hela mitt vuxna liv – ända tills alldeles nyligen – engagerat mig politiskt. För att kunna vara med och påverka och ta viktiga beslut. För att inte sitta och tycka en massa saker, utan faktiskt göra saker. Jag har startat sammanslutningar som arbetat för att hjälpa våra kommuninvånare, både nyanlända och sådana som ”alltid” bott här med matkassar, kläder, cyklar, böcker och julklappar. Jag har delat ut flygblad och arrangerat marscher. Deltagit i olika ”språkvän”sammanhang, engagerat mig i tiggarnas situation och så vidare.

Jag handlar mycket sällan något nytt till mig själv. Oftast med den principen att jag köper om jag behöver: går min vinterjacka sönder, köper jag en ny. Jag, och min man, försörjer en annan familj då vi varje månad skickar pengar och jag prenumererar på olika oberoende tidningar för att hjälpa dem att existera. Bidrar varje månad till ett par olika organisationer och handlar så mycket jag kan närodlat och ekologiskt. Men jag önskar så att jag hade kunnat göra mer. På riktigt så där. Så att det gör skillnad.

För jag gör också fel – trots att jag inbillar mig att jag är medveten: jag flyger utomlands en gång varje år. Och jag har två bilar fast jag inte alls behöver det egentligen, varav den ena är en stor SUV. Varje gång jag kör den gnager mitt samvete i mig, samtidigt som en del av mig ändå registrerar att bilen är underbar att köra.

Men ja, jag, jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa andra. ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Det tycker jag är vackert. Och där har ni mitt dåliga samvete. För jag har märkt att jag på senare tid blivit lite mera restriktiv med hjälp till vissa grupper: till de som är födda till samma lyckliga omständigheter som jag och som är fullt friska, men som liksom bara anser att ”någon annan” borde hjälpa mig. Där känner jag med jämna mellanrum att ”skärp dig – släpp den j*a offerkoftan och gör något med ditt liv”. Men så kommer jag att tänka på min SUV. Och då skäms jag.