Vad man gör när man bara jobbar heltid - del 2

Det är ju lite ironiskt det här, inser jag när jag läser mitt senaste inlägg och rubriken: jag beskriver en lovvecka och under lovveckor arbetar man ju inte någon heltid inte. Men då jag vill skriva för att kanske se en struktur i anledningen till att jag faktiskt kom på att jag är lycklig, fortsätter jag ändå.

Långfredagen den 14 april. En dag för eftertanke och stilla kontemplation, och därför tänder jag ett ljus för offren i bussolyckan och dem i Stockholm. Min man S, är också ledig, men tidigt har han åkt iväg till ett judoseminarium. Jag rättar prov, klipper gräset för första gången i år och sedan så går jag en tvåtimmars promenad med en mycket god vän. Vinden är frisk och jag är mycket glad åt att jag tog med mina vantar. Hemma igen bestämmer B och L att vi skall äta indiskt och därmed hämtar jag hem fantastiskt god mat från Prashad. Vi handlar med lite snacks också.

Påskafton den 15 april hinner jag upp något tidigare, vilket gör att jag kan gå med älskade Å och hennes K på en långpromend en bit ut på landet. Vi hinner avverka ödetorp och en liten bäck och på hemvägen blir det ett par småsmå snöflingor. Jag är glad åt min mössa. Hemma igen dammsuger jag och plockar lite och sedan lagar jag god middag med kycklingshnitzlar och hasselbackspotatis. Killarna dukar av och diskar. Under tiden har påskharen kommit, men då vädret ute är lite vintrigt, har han gömt påskäggen inomhus. S och jag fnissar när killarna, 17 och 13 år, letar överallt. Jag ägnar kvällen åt att mota bort rasism och hat på sociala medier, då gruppen #jagärhär sedan snart ett halvår givit mig kraften att orka kommentera till och med hatsajter.

Påskdagen den 16 april. Det är nu vi firar med påskmiddag. Alla syskon med barn åker hem till mamma och pappa. Vi är 16 stycken om vi alla kan vara med – och då räknar jag inte in syster G:s särbo och hans två töser – och det kan vi denna påsk. Det är högljutt och mycket spring på de små. Men det är också trevligt och mysigt och gott. När vi kör hem följer min bror S med oss tilsammans med lille A, då de skall få sova över hos oss.

Annandagpåsk den 17 april. Sista lediga dagen för oss och jag är färdig med det jobbet jag tagit med mig hem. Vi vinkar av S och lille A och jag deklarerar för S, B och mig. Passar på att lägga in räkningar till betalning och ser över räntesatsen på våra lån och på våra fonder. Jag kör tvättar och så är det dags för B, L och mig att hämta syster K och köra till GeKås. Det snöar lite, men vi är glada då vi upptäcker att det inte alls är mycket folk och K kan i godan ro göra sina inköp. Hon passar på att kika efter – och köpa – percalesängkläder till mig! Älskade syster min! Och trots att jag protesterar står jag sedan vid bilen med två set, lycklig. Jag kör hem och lämnar av alla mina favoriter och sedan kör jag till min vän M.

M högtidlighåller minnet av sin vackre son R, som dog för ett år sedan och det finns egentligen ingen annanstans jag skall vara en sådan här dag. Tillsammans pratar vi om R och håller om varandra. Hemma igen på kvällen tittar vi allesammans på Zootopia och jag blir otroligt rörd. Jag tänker på de ord som jag ändå försöker glömma – de som jag hinner se en skymt av innan jag raderar bort det anonyma sms:et jag får. Och jag önskar verkligen att vi skulle kunna få lov att leva i fred och kärlek. Sent på kvällen börjar B få sms om att hans replokal brinner. Det är en stor brand i ett industriområde och killarnas replokal är en av alla lokaler som totalförstörs.

Så är det tisdag den 18:e april och jag cyklar lycklig och utvilad till jobbet på morgonen. Det är en sann ynnest att ha ett jobb som inte på något sätt genererar någon söndagsångest – ett jobb där man nästan dagligen känner att man gör skillnad. På jobbet är det en hel del att stå i och jag får ett sms från bror S om ett ärende han undrar om jag kan gå. Jag tar min luchrast till det. Vid halv sextiden är jag åter hemma och jag fixar hemmagjorda hamburgare till mina killar innan jag skyndar iväg till min träning: Dans Fusion igen.

Onsdagen den 19:e april. Jag promenerar till jobbet i solsken och vitsippsglitter. Förbereder för nationella prov och har genomgångar. Planerar för lektioner som vikarien skall genomföra medan jag är borta. Promenerar hem och storstädar huset, lagar mat och tvättar. Planerar inför de två ledarskapsdagarna jag skall vara borta på. Och så får jag mens – igen. Klimakteriet är inte roligt, känns som en konstant mensvärk.

Torsdagen den 20:e april. Jag kör bil till Tylösand och Synapsens ledarskapsdagar. Jag blir inspirerad, berörd, fundersam, sorgsen och lycklig tillsammans med mina kurskamrater och 600 personer när jag lyssnar på fantastiska föreläsningar: Elaine Eksvärd, Karin Havemose, Christina Stielli, Clas Malmström och Nour El-Refai. 14 timmar senare kör jag hem. Med huvudet fullt av tankar, funderingar och skratt. Och en komplimang om att man anser att jag är kunnig, saklig, ärlig och autentisk.

Fredagen den 21:a april. Jag kör tillbaka till Tylösand för den andra dagen. Efter att ha parkerat bilen raderar jag två nyinkomna sms. Det ena börjar med: ”din j*a hora..” Okända nummer. Inget att spara på. Väl inne på Synapsen lyssnar vi på Robert Karjel, Lotta Dellve, Tomas Danielsson och Colin Moon. Ännu fler tankar, både sådana som bekräftats och andra, helt nya. Ute är det fantastiskt fint, men blåser isande vindar. Och jag tänker att så länge ett utanförskap finns, finns också känslan av att vilja ge igen – mot etablissemang och elit, påhittad eller verklig.

Väl hemma är mina killar hungriga och vi bestämmer oss för att beställa pizza. Jag åker och handlar innan jag hämtar maten och vi äter tillsammans och diskuterar hur L äntligen har fått hjälp med att få igång sin gameingdator. Det ringer samtal från okänt nummer och då L svarar i min telefon tar jag för ovanlighets skull samtalet. Det är elever som busringer. B får känningar på migränattack och hela kvällen blir lite orolig, men hans kramper uteblir.

Lördag 22:e april. Det blåser något makalöst iskallt, så arbetet i trädgården blir ytterst halvhjärtat, så istället kör jag flera tvättar och dammsuger. Jag läser ifatt artiklar ur tidskriften Expo och skriver rent anteckningar från ledarskapsdagarna. Sittande vid köksbordet, skriver jag mail och meddelanden och så går jag ett varv i sociala medier på hatsidorna och sprider lite kärlek istället. Inte för att jag lyckas övertyga någon, men för at jag vill att de skall veta att alla inte tycker som dem. Efter lite förberedelser till sen luch/tidig middag, kör jag till gymmet. Jag tränar i ett par timmar och när jag kommer hem är maten klar. Vi äter och skojar och det hamnar på min lott att diska och plocka undan. Jag passar på att göra rent spisen. Sedan går B, L och jag på en lång promenad i kvällen.

Så är vi då här – söndagen den 23:e april. Idag har jag förberett lite inför nästa veckas lektioner på jobbet. Jag har testat att laga en ny maträtt och fina K var här en kort stund med lilla E. Tillsammans smakade vi på årets första jordgubbar. S har bytt till sommardäck på den ena bilen, men den stora SUV:en skulle få nya däck nu i nästa vecka, men under natten har ännu en storbrand orsakat förödande skador för flera företag, bland annat företaget som hjälper oss med däckbyte. Ur led är tingen. Till helgen skall vi köra till Stockholm för en långhelgsvistelse och jag har planerat lite inför det. Det blir killarnas första besök i huvudstaden.

I morgon är en ny vecka. En ny dag. I Frankrike är Marine Le Pen segerviss, Trump hotar Nordkorea, Putin delar ut pengar till extremhögern, i Tjetjenien torterar de homosexuella, i Syrien rasar mardrömmar. Världen håller på att förgöra sig själv. Men. Så länge jag andas tänker inte jag bidra till det. Jag tänker fortsätta le och tänka, skratta och ta in. För det är som min husgud har sagt:

"Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. 
Hate cannot drive out hate; only love can do that."
Martin Luther King, Jr.