Att söka 7/4s uttryck

Den 7/4 2017. Så mycket är redan sagt och uttryckt om denna ödesmättade, fasafyllda fredag. Oavsett vad jag börjar formulera, rinner alla ord ut i en meningslöshet. Detta samtidigt som mitt hjärta uppmärksammar kärleken och tillsammansskapet. Det är en absurd och mycket bisarr känsla. Jag vill gråta. Skrika. Men allra helst rulla ihop mig och gny.

Attacken kom inte oväntat. Precis som många andra undrade jag ofta NÄR och VAR – aldrig OM. Ty det verkade förmätet att tro att vi skulle skonas – när hela världen står i brand. Och jag funderade mycket på hur min värld skulle se ut i ett ”efter”scenarie. Vad för något skulle jag tillåtas vara – i förhållande till det som hänt?

Flera bekanta var en hårsmån från att drabbas skoninglöst. Deras sorg och chock är tung och enorm. Jag vet hur de känner. Trots att min familj inte drabbats på plats. För det är så att varje gång något sådant här har hänt; i Paris, Nice, St Petersburg, London och nu Stockholm (igen) – har jag fått mail, sms eller andra påminnelser om, att jag är en av de skyldiga.

Min familj och ”sådana” som oss är de som är skyldiga till vansinnesdåden. Och allt i enlighet med de röster som möter mig från meddelandena, kommer jag att få ”betala” detta med början 2018, när de fått makten. Rösterna tillhör namngivna medlemmar i ett visst riksdagsparti.

Så ni förstår. Jag sörjer dubbelt. Jag sörjer Sverige och världen. De civila i Syrien, Kongo och alla andra vansinnets krigshärdar och alla de som hungrar. Och jag sörjer mina barns framtid. För jag märker att rösterna kanske kommer att få rätt, då till och med flera av mina kloka bekanta uttalar sig oroväckande på sociala medier. De talar om att ”ta tillbaka vårt land”, att man borde nog rösta på ”de enda som faktiskt vågar..”. I dessa kommentarer skriver de också under på en förföljelse och förskjutande av mig och min familj.

Förmodligen gör de detta utan att mena något illa gentemot mig. De läser ju inte orden jag läser, de funderar inte så långt på vad som ligger bakom och mera långsiktigt bakom ett visst partis mål. De faller, naturligt, offer för den direkta rädslan och för de kortsiktiga löftena. Det är inte alls något konstigt i det, något särdeles korkat – tvärtom; människor har gjort det så länge människor har funnits. Man tänker att ”nej, men SÅÅÅ skulle de nog inte kunna med och göra”! Men tro mig, jag har blivit LOVAD just de följderna. 

Därför känns det mycket absurt i dag. Jag har deltagit på en ljusmanifestation tillsammans med min son för att hedra offren i Stockholm, där jag känt av styrkan av att vara tillsammans. Jag har tagit emot hot. Och jag har läst statusuppdateringar som har fått mig att vilja gråta. Av lycka och lättnad. Och av skräck.

Men jag vill ändå alltid tänka: att störst av allt är kärleken <3

Att nysta i ledartrådar

Texter blir till och skrivs ner av någon. Men det är först när de tas emot av någon annan som de får liv. Musik skapas via ett instrument, ett notblad men upplevs och skapar reaktioner först när det finns en mottagare. Det är egentligen inget konstigt. Det är så det är. Det slår mig på min långpromenad denna försiktiga vårvinterdag.

Promenader är bra. Med eller utan vikter, med eller utan mål. Jag tänker så bra då. Och jag tänker nuförtiden väldigt mycket på vilken typ av ledare jag skulle vilja vara – vilken typ av ledare jag är; i min mammaroll, som lärare, som mentor, syster, världsmedborgare. För det känns viktigt att formulera i ord hur det faktiskt är och sedan på ett engagerat vis lyssna på, och ta in, ordens betydelse.

En sådan sak är till exempel, varför jag hittills inte velat se mig själv som någon form av ledare? Har jag varit helt ambitionslös? Utan någon framåtanda? Varför har jag tackat nej, när jag blivit tillfrågad? När jag lyssnar på de formulerade frågorna hör jag plötsligt också svaret: jag har alltid trott att en ledare skall vara på ett visst sätt: styrande, pekande, kompromisslös. Men det är ju inte så det är.

En ledare skall ha förmågan att ta en obetydlig roll. Den skall uppmuntra aktiva, värderande och självständiga medarbetare. En sann ledare skall, i mångt och mycket, arbeta för att göra sig själv överflödig som just ledare – men samtidigt vara en grundad kollega och medarbetare – någon som man kan ha som en trygg förebild och som en yttre bekräftelse på att arbetsgruppen/företaget/projektet/familjen är på rätt väg. Någon man kan ”ta rygg” på.

Man skall vara lite som författaren, eller kompositören. Skapa ett verk, men låta det få liv och reaktioner hos andra. Låta andra få göra det till sina egna upplevelser. Och lita på att deras upplevelser av det som skapats blir bra – för som en framtidens ledare vet man att alla har sin egen sanning. Det enda man kan göra är att plantera ett frö – och lita på att man är en tillräckligt bra förebild.

Det är så det kan gå. När man är ute och går. Och bearbetar ord som andra uttryckt. Helt plötsligt så hör man. Och förstår att man dragit slutsatser om detaljer innan man förstått helheten – helheten är att leda, inspirera – detaljerna om det, om HUR-et, var helt fel uppfattade. Innan jag lyssnade exklusivt koncentrerat. Men nu vet jag.

Och jo, jag vill. 

Att binda ris åt sin egen rygg

Ikväll. Ikväll är jag uppenbarligen ledsen. Och lite uppgiven och sårad. Tydligen.

Det var inte alls min mening och det är helt och hållet självförvållat. Jag trodde inte att det skulle ta så hårt, men under eftermiddagens och kvällens lopp har jag insett att det faktiskt gjorde det. Och egentligen har jag bara lust att dra ett täcke över huvudet.

(Men jag vet att det inte kommer bli så – förmodligen kommer jag ändra på mig – igen – för att anpassa mig efter vad någon önskat och så skall jag fortsätta vrida ut och in på mig själv för att möta diametralt olika behov över allt på samma gång. Som jag alltid gör)

Kankse är det hormonbetingat att jag reagrar så starkt? Kanske är det min magkänsla som jobbar eller kanske har jag helt enkelt misslyckats – vilket faktiskt också är fullt mänskligt och tillåtet. VARFÖR jag känner så starkt har jag ingen anning om. Men faktum kvarstår: jag bannar mig själv om och om igen och kan inte släppa det.

Vad är det då som hänt? Inget stort, värdsligt humanistiskt problem. Inget som har med mitt världssamvete att göra. Det har med mitt dagliga arbete att göra.

Jag bad om en återkoppling och fick en saklig sådan. Och ögonblicket efter jag fått den började min hjärna genast arbeta med förändringar och förbättringar. Jag började fundera på metodik och ännu rigorösare planeringar. Jag var besviken på mig själv att jag misslyckats. Men sedan insåg jag att jag var ledsen. Slut och färdig. Förmodligen borde jag nog inte arbeta med det jag gör. Jag borde nog sluta undervisa.

För vet ni: hur man än gör har man rumpan där bak. Hur man än vänder och vrider sig lämnar man alltid någon i kölvattnet. Lite grann som att medan man hjälper den ena tvillingen att resa sig upp ur sandlådan, hinner den andra tvillingen klättra högst upp i klätterställningen och livrädd ropa på hjälp. Medan man lär den djärve att själv klättra ner, gråter den andre för att man lämnat den hjälplös nere på marken utan att sätta på den reflexväst och cykelhjälm omutifallatt. Båda har rätt till att känna säkerhet och trygghet. Båda har rätt att utvecklas och båda är lika älskade och viktiga. Men båda tycker att man är otillräcklig så fort man inte finns vid deras sida. Jag klarar nog inte detta mer.

Det är en sådan kväll i kväll. Och jag har bundit detta ris åt min egen rygg. För jag tycker om att förbättra och förnya. Jag vill veta VAD och VAR jag kan göra det. Men i dag blev jag bara skitledsen åt det. Och jag känner mig otroligt värdelös. Och så längtar jag till parentesen ovan. För jag vet att den kommer. Om en vecka eller så.

Till dess. Till dess har jag ingen lust mer.

Att vårvintra

Det ljusnar nu. Verkligen. Det är ljust både när jag går till jobbet och när jag går hem. Och jag sveper tacksamt i mig. Andas långa djupa andetag och lyssnar på världen omkring mig.

I snart två månader har jag utåt inte engagerat mig politiskt. Inte gått på möten, inte haft några förtroende uppdrag. Jag har, för första gången i mitt vuxna liv, inte haft annat än kärleksfulla ”måsten” efter mitt arbete; umgås med mina pojkar, med familj och vänner. De timmar på dygnet jag har kunnat ägna åt ”egoistiska” saker har helt plötsligt mångdubblats – och jag har varit härligt handfallen.

Vad gör man med all tid? Och med allt dåligt samvete, då man ju inte konkret och direkt arbetar för det man tror på: demokrati, jämlikhet och gemenskap? Hur rättfärdigar man att man liksom inte GÖR något? (annat än att förfasas över dokumentärer/artiklar/nyhetsrapporteringar?) Och hur ställer man sig inför det faktum att allt det man gjorde kanske inte ens ändrade något?

Jo. Man vårvintrar. Ställer om och laddar om. Finner nya vägar för allt det som stör och bråkar. För det som kväver och kräver. Man gör det man alltid gjort – men utan publik. Bara som människa.

Det ljusnar nu. För den extra tid jag fått har tillåtit mig att djupandas vårluft. Och luftens syre matar de små pyrande eldarna. Till flammande lågor. Men jag eldar inte under min vrede – jag eldar under min kärlek. Min kärlek till demokrati, till jämlikhet och till gemenskap.

Att skicka vidare

I nätternas tysta omfamning hinner jag tänka en hel del. Huvudet vilar ifrån dagens och ljusets brus och plötsligt så drar mina tankar iväg. Det är en förunderlig ynnest att få existera i mörker utan att rädas det. Och jag är ytterst tacksam för det.

I nätternas tystnad hör man ekon av kommentarer som svept förbi under dagen och man lyssnar plötsligt med ett annat filter. Härom natten hörde jag en underbar sak: man behöver inte betala igen, utan man skall skicka vidare.

En man i min ålder uttryckte en enorm saknad och sorg efter att ha begravt sin mamma. Året innan hade han begravt sin pappa och nu var han utom sig av sorg. Med en hårt knuten näve frågade han rätt ut i luften: ”Hur skall jag nu kunna betala tillbaka allt det de gjort för mig? Hur skall jag kunna återgälda allt? Det var ju nu jag skulle kunna börja göra det!!” Jag stod svarslös, men en annan kvinna var inte det. Hon sa: ”Du har redan återgäldat dem. Genom allt du gjort och gör för dina barn. Det viktigaste för dina föräldrar var att du skulle skicka vidare – inte att du skulle betala tillbaka”.

Och i natten hörde jag dessa ord igen: ”Det viktiga är att skicka vidare”, och jag kände att det var sant. Just precis så. Inte att man skall vara skyldig att ge tillbaka, utan att man väl förvaltar det man fått och för det vidare. Däri ligger sanningen. Utan dagens brusande matta av ljud, klingade det svaret kristallklart.

Det är det jag vill att mina pojkar skall veta: att de inte är skyldiga mig något – förutom att skicka kärlek och omtanke vidare.