Att ha stunder av ensamhet/Musikutmaningen XXIV

Det är olika. Väldigt olika. Det där med att vara ensam. Att vilja var ensam. Eller inte. Att vara rädd för ensamheten eller att välkomna den. Det är olika. Har jag förstått. Ty, vad som är sant för mig i denna fråga är inte förenligt med något gott för andra. Så är det. Sätter mig inte till doms över andras känsla. Alls.

Jag är inte rädd. För ensamheten. Tvärtom söker jag den ibland. Behöver den. Välkomnar den. Jag när en väldigt hemlig dröm: att flytta ut till en enslig stuga någonstans. Helt ensam. När mina pojkar skaffat egna liv. Egna verkligheter. Då skall jag flytta. Helt ensam. Bo nära ett hav, men inte så att jag kan se det. Vill gärna ha ett kort avstånd till det så att jag slipper se havet när det gråter. När mörka stormar river i det. Då vill jag inte ha det utanför mitt fönster. För det skulle bergta mig, drar mig med i dess rasande sorg.

Vill ha en liten veranda, ut mot solnedgången. Med en hammock och en varm filt. Slitna, varma stenar att vila mina bara fötter emot. Ett litet bord, där jag kan ställa ifrån mig min kaffemugg och där jag kan ha ett lagom stort skrin, innehållande det jag behöver för att andas: en god bok, papper och penna och musik. På verandan skulle det också klättra en mörklila klematis och mängder med syrener skulle omgärda min stuga.

Endast två rum skulle stugan ha: ett kombinerat vardags-ochkök och ett sovrum. Ett öppet större rum, med lågt till tak och bjälkar som pinnade härs och tvärs. En öppen spis. Ett enkelt kök, utan alltför mycket skåp att städa ovanpå. En kombinerad köks-och tvrumsmöbel. En radio och en dator. Kaffebryggare. Inga mattor på golven, men varma tofflor till fötterna för de dagar som skulle kräva det.

Ett ljust sovrum. Med en säng. En bred en. Med bomullslakan. Ingen satin. Ett litet lågt skåp bredvid. Att ha böcker i och på. En nattlampa. Och ett lite högre skåp. Till de jeans och tröjor jag skulle ha. De två skorna jag skulle äga kan gott stå kvar innanför ytterdörren. En liten toalett. Med ett badkar. För de gånger jag skulle vilja sänka ner mig i hett vatten.

En vägg skulle vara full med fotografier på mina kära. Annars inget annat på väggarna. Ibland skulle folk komma och hälsa på, innan de drog iväg på nya äventyr. Ibland skulle jag åka iväg. För att låna mina öron till någon intressant människa eller för att arbeta. Men annars skulle jag sitta där – på min veranda. Och dricka mitt kaffe. Eller så skulle man kunna hitta mig ute i omgivningen, på en av mina långa vandringar. Välkomna.

Men det är en dröm. Som är hemlig. Som ingen känner till. För så länge jag behåller den kan jag kanske någonstans tro att den kan bli sann. I nuet kan jag oftast bara vara helt ensam mitt i natten. Eller när jag kör bil. Jag älskar nätter. Och att köra bil.

En låt du gärna kör/åker bil till. Är nästa utmaning. Det finns en hel del. Så det är aningens svårt att välja. Men det måste vara en låt med riv i. Som kräver att man sjunger för full hals. Därför bjuder jag i kväll på en låt som gav mig den känslan när jag hörde den första gången. Språket förstår jag inte, men musiken kan färdas över sådant!

Ivan & Delfin med ”Czarna dziewczyna” för Polen 2005

Hoppas ni får en god natt!!

Att musikutmanas XXIII

En magisk spegel. Påstod hon att det var. Med ett leende på läpparna och med ett ljus i ögonen hon inte haft på länge. Vi visste båda två att det inte var något särskilt magiskt med den egentligen. Men tanken tycktes kittla henne. Göra henne glad. Syster I. Och det unnade jag henne. För jag hennes leende värmde mig också. Omfamnade även mig.

Den nya hallspegeln. Avlång. Tung. Med en guldfärgad, tjock, ram. Fasettslipad ner mot kanterna. Vacker. Tydligen såg man fin ut i den. Lite längre, lite slankare. Och när man möttes av den bilden slappnade man av, sträckte på sig. Log. Så när blicken hunnit upp för att möta ögonen, såg man en leende, glad människa. Man såg sitt bästa jag. Man kunde se det andra såg: en vacker Någon. Så. Kanske var det en magisk spegel ändå? Spegeln jag satt upp i hallen förra veckan.

Om så var fallet, tackade jag ödmjukt ödet för att den fört den i min väg. Jag skall vårda den ömt.

I kväll tänker jag bjuda på ännu en del i musikutmaningen – vi börjar närma oss slutet nu. Bara sju utmaningar kvar. I kväll blir det: Låten du älskar men din partner inte tål. Relativt enkelt. Jag älskar denna låt. Dels är den på ett av mina favoritspråk, dels är det en smäktande kärleksballad. Titeln betyder ”Efter dig” vilket skall tolkas som tiden efter dig. Inget någon någonsin har tyckt varit något särskilt med låten. Varken partner eller barn. Men jag älskar. Låten från året jag föddes.

”Apres toi” med Vicky Leandros för Luxemburg 1972

Ha en god lördagskväll!

Att musikutmanas XXII

Hångla. Att hångla handlar nattens musikutmaning om: En låt du hånglar till. Nu var det eoner av tider sedan jag hånglade. Känns det som. Men visst är tanken underbar? Att hämningslöst få ge sig hän åt att hångla med någon som fullkomligt tar andan ur en. Någon som man vill smälta ihop med. Någon som man andas igenom.

Tillhörde nog inte dem som hånglade runt. Drack aldrig alkohol och var därför väldigt sparsam med vem jag, så att säga, ville bli ihop kopplad med. Var väldigt exklusiv med vem som ens fick röra mig och fick så småningom ett rykte. Isdrottningen. Det var jag det.

Föga visste de att jag nog fick min beskärda del av stulna kyssar och varmt hångel. Jag skyltade inte med det. Skröt inte. Kanske var det för att ingen ändå skulle lyssna, men hur det än var så var det så. Att jag hånglade.

Huruvida jag hånglade till musik må vara osagt. Förmodligen. ”Take my breath away” med Berlin, var ju en sådan där tryckareochhångellåt i tonåren. Men det här är en ESC utmaning och därför kan jag inte välja den. Därför så väljer jag en annan. En sådan låt som man ibland önskar att livet var. Att man hade någon som vore beredd att dö för en. Jag ger er:

”Die for you” med Antique för Grekland 2001

Önskar er alla en god natt!!

Att stå pall

Fortsätt le. Möt de andras blickar. Vad du än gör - väj inte undan med blicken. Var stadig på handen. Rak i ryggen. Det här har du varit igenom flera gånger. Många gånger. Du känner till rutinerna. De olika faserna. Det sitter nog i ryggmärgen. Det som smärtar gör bara ont ett tag. De djupare såren får du slicka senare. I din ensamhet. Gömd för deras blickar. 


7år hade redan lärt sig. För längesedan. När skuggan nådde fram och sänkte sig över dem, hade hon redan stålsatt sig. Hon var beredd. Det började alltid med patetisk pladder. Om allt och inget. Röster som höjdes. Det bankades i bänkar. Krossades glas. Kördes nävar genom dörrar. Duckade man, eller ryggade bakåt blev det värre. 


Så hon stod kvar. Rak i ryggen. Lärde sig att inte sänka blicken. Att inte darra på handen. Att svara på tilltal. Även de gånger de spottades i ansiktet på henne. När slagen kom stod hon upp. Hon lärde sig att inte föra upp handen mot stället slaget träffat. Att inte reagera. Knappt att dra efter andan. 


Det hjälpte henne nu. 39år kunde huka sig mentalt, utan att det syntes på henne. Hon visste att när det var på detta sätt, så var man tvungen att stå pall. Möta raseriet. För inga frågor var egentliga frågor. De var mera ett retoriskt stöd för antagonisten. De ville egentligen inte ha svar. De ville bara få ge uttryck för sin ilska. Få spotta någon i ansiktet. De slog inte henne fysiskt - men deras mål var densamma som för trettio år sedan. 


Smärta. De ville tillfoga smärta. Förnedring. Och de ville ha någon att släppa ut sin egen frustration över. Sin egen otillräcklighet. Rädsla. För sitt eget välmående skull tappade de bort sina moraliska kompass. Sjönk långt längre ner i dyn. Och gick till attack. Men 39år mötte stadigt deras blick. Blinkade knappt. När skuggan nådde henne var hon beredd. Hon blödde inombords. Slickade sina sår i ensamhet. Senare. Långt senare. 


Ha en god natt!!

Att möta ett hav

Att möta ett hav av känslor. Oftast stormande hav. Har man tur, hinner man ducka. Ta lite skydd. Värja sig. För man måste stålsätta sig även om känslorna är väntade. Till och med efterlängtade. Stålsätta sig för att en känslostorm alltid gör att man lyssnar lite sämre. Lite subjektivt. När man kanske behöver vara objektiv. För att kunna vara en aktiv lyssnare. 


Stålsätter mig. Mot känslostormar. För min objektivitet krävs. Efterfrågas. Och du har mina öron. Är här. Och lyssnar. För jag vet att du vill ha ett svar, ett råd. Oavsett om du är sprudlande lycklig, förväntansfull. Eller nere i ett nattsvart mörker, hopplöst olycklig. Nu är jag här. Och i framtiden - alltid. Bara så att du vet. 


Att möta ett hav av vitsippor. I en dikesren, i en glänta. Plötsligt har de vaknat. Sträckt sin ansikten mot solen och slagit an en sträng i mig. En liten envis vårmelodi ljuder någonstans innanför min panna. Den stryker mina ögon, lämnar ett ljust skimmer kvar, som gör att våren syns mig nära, vart jag än vänder mig. 


Jo, våren är här. Slutligen. Med en mängd hav att möta. Hav av känslor, av vitsippor. Det ljus och den värme som följer med våren är förlösande. Tinar upp. Lyfter fram saker och ting ur det ombonade mörkret. På gott och ont. För ibland tröttar alla känslostormar en. Ibland drar våren med sig en mängd måsten. Faktiska måsten eller inbillade. Men likväl påtagligt närvarande.  


Att möta ett hav. Doften av tång. Salt. Måsarnas skrän. Bär bud om ljusare tider. För mig. Oavsett stormens styrka. 


Hoppas ni har en god tisdag!

Att begå helgerån/Att musikutmanas XXI

Jodå. Det ÄR dags för musikutmaning nr 21. Igår skrev jag om nr 19 – om överskattning. Och jag hoppar med berått mod över utmaning nr 19. Den handlar om vad jag eventuellt sjunger i duschen. Men det har jag redan skyltat med. Alltså är det dags för nr 21: Bästa sångerskan.

Håller er dock på lite halster tror jag. För idag har jag begått ett helgerån. Gjort något som jag ALDRIG trodde jag skulle göra. Någonsin. Jag har slängt böcker!! En hel stor papperskasse!!

Hela helgen har gått åt till IKEA. Först hyra släpvagn, låna bil med dragkrok. Köra 100 km fram och 100 km tillbaka. Lasta in alla möbler. Bära ut alla gamla. Sätta ihop alla nya. Torka av. Städa tillbaka alla böcker. Och däremellan laga mat, baka, diska, tvätta, planera fest, prata i telefon, handla, läsa handlingar, läsa läxor med killarna, umgås lite (kanske). Med mera, med mera. Träningen fick hoppas över. Men efter att har burit uppför trappor och nerför trappor. In och ut. Så tror jag att jag kommer att få en välförtjänt muskelverk. Ändå.

Nå, men så till saken. Begå helgerån. Inte alls bra. Min personlighet krockade med min personlighet. Frontalkrock. Hon som städar och rensar ur, kom på kollisionskurs med hon som ömt vårdar. Minnen och böcker. Tidningar och gamla brev. Vi fick kompromissa. En kasse böcker åkte till tippen. Alla på främmande språk. Slitna. Sönder. Ett par gamla 'tant-snusk' romaner. Några ungdomsböcker. Jag tillät den vårdande delen av mig sörja lite innan jag släppte fram den strukturerade, som nöjt tittade på de nya, vita, luftiga bokhyllorna. Suck. Av sorg – och av glädje. Tudelat.

Men. Den bästa sångerskan alltså. Njaa.. det finns en massa duktiga sångerskor faktiskt. Som sjunger så att det suger i hjärtat. Men jag vill lyfta fram en. Hon skall ha stor cred för att hon dessutom sjöng på originalspråket – trots att det var tillåtet att sjunga på engelska. Texten är fantastiskt vacker, men man behöver inte förstå den. Man kan njuta ändå.

Olta Boka för Albanien 2008 ” Zemrën e lamë peng”

Ha en fantastisk vecka!

Att överskatta

Kraften. Orken. I det stora och i det lilla. Att helt plötsligt upptäcka att, fanken., jag är ju helt slut. Dödstrött. Orkar faktiskt inte mer. Orkar inte leva. Eller orkar inte läsa klart. Bära upp livet eller bära upp den vikta, rena tvätten. Stort och smått. Överskatt sin ork. Kraft.

Värdet. I det man betyder för andra. I det andra betyder för en själv. Man går och tror att man är oumbärlig, oersättlig. Eller så tror man att någon särskild, just den personen, inte går att leva utan. Men så visar det sig att uppgifterna blir gjorda, någon annan skördar frukten av det man gjort. Och man upptäcker att livet visst går vidare, även utan denne någon.

Någons vänliga intresse. Eller en sarkastisk underton. Kanske menade denne någon inget särskilt med att visa en vänlig inställning, ett aktivt intresse. Förmodligen var det inte så exklusivt som man kanske hoppas. Och den där tonen man tyckte sig höra, fanns kanske inte ens. Annat än i den egna fantasin. För svedd av tidigare lågor, överskattar, övertolkar, man allt. Trots att det inte var någonting.

Att överskatta – i stort och smått. Hela livet.

I natt bjuder jag också på en annan typ av överskattning. En ESC-utmaning:

Den mest överskattade ”klassikern”.

I original är den fortfarande väldigt bra – men alla nya kopior av den urvattnar denna gamla klassiker och därmed känns den överskattad.

”Nel blu, di pinto di blu” med Domenico Modugno för Italien 1958

Sov gott alla!

Att frysa dået/Att musikutmanas XVIII

Allt prat om nuet. Om att ta till vara på just nu. Carpe diem. Och allt annat liknande. Känner inte riktigt att jag gjorde det idag. Att jag ens hade lust med det idag. Alls. För en bit historia gjorde sig påmind. Fick mig att sakta ner. Tänka om. Och till. Och förundras över att allt är gammalt. Men ändå så nytt. Och att inget är beständigt. Mer än mina minnen och känslor.

Min vecka har varit – låt oss diplomatiskt uttrycka det som – något omöjligt genomförbar. Varenda minut har varit inbokad. Avbockad. Mellan 06:00 och 00:00. Inget onödigt har fått smyga in. Inget extra. Idag var jag på en utbildning. Med kommunledningen. Alla förvaltningschefer och nämndsordföranden. Bolagsfolk. Så åts gemensam lunch. Naturligtvis på ett av stadens hotell. En dagens.

Då jag hade saker jag var tvungen att hinna på lunchrasten, reste jag mig först av alla från bordet och tänkte hoppa över kaffet. Snabb och effektiv som man är. Stressade och överhettad som andra skulle ha sagt. Så plötsligt stannade jag. Mitt i steget. På väg ut. Jag upptäckte att man gjort om hela nattklubbsdelen på hotellet. I helt andra färger. Helt annan stil. Annat uttryck. Och jag kände mig som den äldre människa jag är.

Här har jag dansat. Fyra kvällar i veckan. Nätter. Tidiga mornar. Jämt. Jag kände till det här stället. Varenda vrå. Visste var man skulle sitta – om man nu faktiskt satte sig en minut eller två – för att ha bäst koll på dansgolvet. Varenda nyöppnande var jag med om. Alla förändringar kände jag till. Vakterna morsade på mig. Lät mig komma in snabbare. Men allt var borta. Väck. UTAN ATT JAG VETAT OM DET!! Utan att jag ens engagerat mig i det. Så var mina nätter här ett dammigt minne blott. Konstigt. Märkligt.

Jag gick en sväng i de ombyggda lokalerna. Det var snyggt. Ljust. Lounge-aktigt. Såg lite belevat ut. Lite mera vuxet ut. Men atmosfären var borta. MIN atmosfär. Insåg där och då att det verkligen var dags för mig att lämna min stafettpinne vidare. Att andra hade gjort stället till sitt. Andra morsade på vakterna nu. Jag var inte där. Förmodligen var jag på väg mot något som jag planerat in minituöst i min överbelamrade dag. Så var det nog. Samma plats – nya tider.

Därför passar det att ikväll bjuda på ännu en musikutmaning:

Låt som spelades på krogen

Denna låt spelades mycket och ofta. På krogen och nattklubbarna. Hela den sommaren. Jag anser att den skulle ha vunnit. För att det är en sådan ypperlig dans-ochsjungamed låt:

”Always on my mind” med AySel & Arash för Azerbadjan 2009.

Sov gott alla!!

Att vaccinera

För varje bloggare som publicerar den här bloggposten så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn!

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag är varken kompetent eller intresserad av uppdraget, så jag publicerar den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin.

Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Att höra på

Att lyssna. Eller att höra på. Med betoning på 'höra'. Det är av största vikt. Att vara närvarande i ett samtal. Oavsett om det sker med den ena parten på scen och de andra nedanför. Eller om vi sitter öga mot öga. Det är av vikt att båda parterna tar sig tiden att aktivt lyssna på varandra. Om det skall leda till att vi hör varandra.

Jag lyssnar på dig. Hör vad du säger. Men jag hör nog inte på. Riktigt ordentligt. För jag märker att du inte ägnar mig samma intresse. Där uppifrån scenen. Kanske är jag lite orättvis. Du kanske inte fått samma information om vårt kommande samtal som jag? Vi har kanske inte samma utgångsläge? Och då är jag ju absolut orättvis. För då kan vi omöjligt engagera oss i samtalet särskilt aktivt. Någon av oss.

Vänta lite. Jag skall nog försöka uttrycka mig klart. Eller klarare. Jag sitter på en föreläsning. En säkert jättebra föreläsning. Om ett viktigt ämne. Med en duktig föreläsare. Men jag hör inte riktigt noga på. Även om jag försöker. För jag vill inte verka respektlös. Vill inte döma ut någon. Eller döma ut det någon har att ge.

Hon som står långt där framme gör sin del i samtalet bra. Jag hör att folk skrattar till ibland. Vilket signalerar att några känner sig väl delaktiga i kommunikationen. Men jag känner mig inte delaktig. Hör inte så noga på. För jag har fått helt andra förutsättningar. Helt annan förinformation.

Det är orättvist. Mot oss båda. För att hon, där framme pratar ut i tomma intet. Hennes briljanta åsikter och kunskap landar i tomma stolar. I huvuden på folk som i tankarna är på en helt annan plats. För att jag, här bak i bänkraden, skulle ha kunnat använda min tid på ett mycket mer produktivt sätt. Genom att lyssna på andra samtal. Hört på något annat. Som givit mig mer. På annat sätt.

Nåja. Nu är jag här. Och hon, hon är där. Så då är det de förutsättningarna vi blivit givna. Och har att rätta oss efter. Så jag kanske skall försöka en gång till. Att lyssna. Höra på. Och ge mig hän. Till orden som strömmar mot mig i just detta samtal. Detta ensidiga samtal.

Ha en underbar vårkväll!

Att musikutmanas XVII

På västfronten intet nytt. Känns det som. När jag sitter på det kalla hallgolvet och sorterar månadens räkningar. Allt under varsin flik, i olika pärmar. För att i slutet av året hamna i mappar. Katalogiserade. Undanstrukturerade och bevarade i tio år. Allt enligt konstens alla regler. Den våta drömmen för vilken pedant som helst. Det vill säga mig.

Dagens i-lands bekymmer har blivit motade i dörren. Har deklarerat. Har en enorm kvarskatt i år. På grund av en jämkning. Insåg att elavtalet skulle gå ut. Har pysslat med det. Också. Förutom allt annat. Suck. Märker att jag glömmer. Blir stressad. Stelnar. Ständiga funderingar om pengar. Ekonomin. Skäms dock över detta i-landsproblem. Så. På västfronten intet nytt. Alls.

Hemska händelser dryftas på TV. I radio. De talar om en person jag medvetet valt att glömma namnet på. Som fylld av sig själv ansåg att han kunde ta andra människors liv. Avskyvärt. Fruktansvärt. Och livsfarligt. Jag väljer att koncentrera mig på en mera greppbar pseudokatastrof. I radio Rix har Ola Lustig verkligen gjort bort sig. Betett sig så barnsligt, fånigt omoget så jag kräktes lite i munnen. Man blir ingen revolutionär när man slår in redan öppna dörrar. När man förnedrar andra. Och gör det i yttrandefrihetens namn. Det finns något som heter eget etiskt ansvar också. Makten att välja bort. Nää, radion går nog bort för mig ett tag. Den med. Förutom noggrant utvalda program i p1 och p2. För jag har ju också makten att välja. Bort.

Kvällens musikutmaning: Låt som får dig att stänga av radion

MYCKET enkelt i ESC-sammanhang. För det finns en sångare som gav mig skoskav i öronen och magkatarr i ögonen redan första gången jag såg honom. Dåligt. På alla sätt och vis. Popöst. Och äckligt nedlåtande. Tycker jag. Jag ger er:

Dima Bilan ”Never let you go” för Ryssland 2006

Dima Bilan ”Believe” för Ryssland 2008 (denna är värst!!)

Ha en god natt!!

Att musikutmanas XVI

I kväll: Låt du gråter till.

Det finns en del. För ibland behöver man gråta. Jag gråter. Jag behöver det. Då tar jag min musik, hörlurar, och drar iväg. Ut. På timslånga promenader med vinden i ansiktet. Längst bort på uddar ingen går. Och jag gråter. Låter tårarna rinna. Hulkar lite. Sörjer. Världen. Kosmos. Människan. Och kanske också lite mig själv. Gråt renar mig. Renar min själ. Precis som skrattet gör. Därför skrattar jag gärna. Lika gärna som jag gråter. Men gråter gör jag helst för mig själv.

En ESC-låt jag gråter till:

”Ostani” med Goran Karan för Kroatien 2000. På orginalspråket och engelska.

Ha en finfin kväll!!

Att musikutmanas XV

Så var det här. Mitt i den svenska västkustvåren. Med tussilago i dikesrenarna, slumrande vitsippor i backsluttningarna. Barn som spelar bandy på gatan i tunna fleecejackor. Med villahäckarna spirande i bakgrunden. Och allergirinnande näsor och ögon.

Det är vackert när våren vaknar. Lurar lite i ögonvrån. Här är det sol. Där har det snöat. I morgon kanske det snöar här. Och solen bryter igenom där. Precis sådant som livet är. Ibland här. Ibland där. Till låns.

I kväll bjuder jag på ännu en musikutmaning. ESC-style. Uppgiften är lite svår denna gång. Det har krävts fyra makrillsmörgåsar på grovt bröd för att få tankarna att slå rot. Utmaningen för i kväll:

Låt som din pappa lyssnade på när du var liten.

Ni som läser mig vet varför jag behöver lite tid att fundera. Ni har kunnat utläsa lite om mitt tyckande och tänkande kring min far. Han var ju som han var. Är som han är. Men en sak är helt säkert. Han älskade musik. Älskar musik. Han älskar starka ballader. Mycket känsla. Mina föräldrar var tonåringar under sextiotalet. Unga vuxna på sjuttiotalet. Men de var aldrig popfrälsta. Inga hippies. Inte proggare. Lyssnade inte på protesrörelsens musik. De älskade schlager. San Remofestivalen i Italien. Stråkar. Så hos oss ljöd ingen Joplin. Ingen Hendrix. Inte Nationalteatern. Utan italienska schlagerklassiker. Tom Jones. Mireille Mathieu.

Här bjuder jag er TVÅ ESCsånger som min pappa lyssnar på med välbehag:

”Era” för Italien 1975 med Wess & Dori Ghezzi

”Algo Pequeñito” för Spanien 2010 med Daniel Diges

Fantastiska – var och en på sitt sätt..

Ha en godkväll!!

Att dröja kvar i Paris

Jo. Men så är det. Att man i tankarna dröjer kvar hos Paris. Man vill spara på, hålla kvar, doften av henne. Känslan av att vara i hennes närhet. För att man färgas av hennes sätt att vara. Man blir lika värdig. Och man sträcker på sig i hennes närhet.

Promenerade längs med flotta Champs-Élysée. Men Paris ryckte med mig vidare. Viskade något i öronen om att det mest var turister där. Sådana som inte riktigt hörde hemma där. På Place de la Concordre trängdes jag med folkmobben som ropade efter blodsvite medan de skramlande vagnarna förde fram dagens dödsdömda till giljotinen. Den vackra stenobelisken syntes bara som en skugga bakom dåtidens giljotin där uppe på sin upphöjda plats. Jag hörde skränen, ropen. Hörde klingan slå ner. Då och nu blandades, alltmedan Paris skyndade vidare.

Triumfbågen. I dagsljus och vackert upplyst på kvällen. Operahuset, med fantomen som irrade omkring i pelargångarna på andra våningen. Hans vemodiga, ensamma stämma ekade mot den röda kvällshimlen. Paris rös lite och håren på mina armar reste sig en aning.

Pigalle. Med Moulin Rouge. Fraset från flickornas kjolar blandades med deras fnitter. Puder och talkdoften slog emot mig när jag försökte fånga allt på bild genom min kameralins. Paris ville skynda vidare – men dröjde sig kvar lite. Hennes tjusiga väsen böjde lite lätt på huvudet, som i en respektfull hälsning. En hälsning till alla de mindre lyckosamma systrarna som dröjde kvar i dessa kvarter. Ty Paris gjorde inget väsen av att vara lite förmer. Hon visste att inte alla var lika lyckosamma.

La rive gauche. Den vänstra stranden. Men alla bouquinisterna längs med Seine. Här stannade vi gärna till. Tittade på de varor de bjöd ut. Botaniserade bland gamla planscher, affischer. Lyssnade på de baskerprydda männens samtal med varandra. Solen bröt igenom molnen och värmde deras något frusna fingrar i torgvantarna. Paris slängde en slängkyss till dem alla. Strök deras kinder. Lätt. Ömt.

Notre Dame. I ett moln av blommande körsbärsträd. Vackert. Paris och jag stannade till. Vi lyssnade på folkmyllret och romernas musik framför kyrkan. Såg vackra Esmeralda dansa och var det inte Quasimodo som skymtade där? Uppe i ett av tornen? Jag var inte säker – för i Paris sällskap visste man inte riktigt. Alls. Om då var nu. Eller nu var då.

Och så. Till sist. Eiffeltornet. Paris följde inte med upp. Hon tyckte det var lite högt. Och hon föredrog sin stad från marknivå. Men jag älskade den även uppifrån. För här kunde jag se henne i hela sin härlighet. Gyttret av alla gator. Ståtliga hus. Pompösa monument. Här blandades verkligen högt och lågt. Men inte ens vetskapen om de många uteliggarna bedrövade mig just då. För jag hörde bara Sparvens röst: "Non, rien de rien, je ne regrette rien.." Med Edith Piaff sjungandes vinkade jag så farväl till Paris. Eller. Inte farväl; au revoir – på återseende.

Ha en fin kväll!!

Att förälska sig i Paris

Att förälska sig I Paris. Inte att förälska sig. Inte att förälska sig i någon jämlike och strosa gata upp och gata ner, hand i hand. Nej. Jag talar om att förälska sig i en stad. En atmosfär. Ett gathörn. En vindlande trappa och ett koppartak, högst upp på ett operahus.

Paris är ingen stad som tränger sig på. Som liksom fläker upp sin storslagenhet för besökaren. Som tar till i överkant för att sälja in sig hos betraktaren. Inte på något sätt alls. Hon kikar lite avmätt över ena axeln och fortsätter lugnt och stilla med det hon höll på med. Hon skakar sin kjolar och stryker ur alla skrynklor och veck med sin handskbeklädda hand. Sedan, utan ett ord, tar hon tag i din hand och, som en virvelvind, drar hon så med dig genom tid och rum, plats efter plats.

Du kan inte låta bli att bli betuttad. Smittad av hennes pärlande skratt. Helt plötsligt smiter hon runt ett hörn och bjuder dig hela Sacre Coeur. Uppe på sin kulle vilar kyrkan och vakar över sitt Paris. Du jagar henne bakom kyrkan och håller på att stå på huvudet bland alla konstnärer på ett av Montmatres torg. Hon lockar med dofterna av pain du chocolat, crèpes och café du crème. Dina öron smeker hon med ljuv musik som finns i gathörnen; ibland hör du det förtrollade ljudet av en harpa, en annan gång är det en fantastisk mansröst som ljuder genom gatorna och studsar mot husen.

Hennes kjolar snuddar vid alla de små borden som trängs på trottoarerna utanför alla affärsbodarna: ostar här, bakelser där och varför inte lite skaldjur? Dofter, ljud och ljus möts i en strålande symfoni som rinner nerför Montmatres kullar. Paris har nu blivit din förtrogna, din vän. Hennes blick möter din. Du är förälskad.

Du är förälskad. Jag är förälskad. Och bergtagen. Just för att Paris inte behöver sälja sig, sänka sig, klä ut sig. Utan för att hon behåller sin värdighet. Charm. Och sin respekt för sig själv. DET är värt min kärlek.

Ha en god natt – och det är kul att vara tillbaka.

Att musikutmanas XIV

Jo tack. Påskledigheten har börjat bra. Är mätt. Och belåten. På alla de sätt. *ler* Kanske skulle jag, om jag nu finge välja, om jag nu finge uppta världen med mina patetiska önskningar, så valde jag nog att vädret hade varit lite varmare. Lite mildare. Jag skulle inte ens be om varmt. Bara varmare. Ack så skönt!!

Men. Nu sitter jag här. Med en färdigpackad väska. Redo att dra till Paris. Att uppleva denna världsstad. Innan någon utbrister något kan jag tala om att vädret kommer att vara bedrövligt enligt alla rapporter. Regn, blåst och runt 7 grader. Paris är ju dock ändå Paris. Så jag skall försöka hålla den tanken. Jag vet inte om det finns någon Internetuppkoppling i lägenheten vi hyr. Förmodligen inte. Alltså kommer jag inte skriva något förrän på fredag. Men det kanske ingen kommer att lägga märke till..

Innan jag lämnar er för i kväll vill jag ge er lite mer ESC-minnen:

En låt med dina tonårsidoler

Jag säger bara: Johnny Logan "Hold me now" för Irland 1987

Jag var 15 år. Sången talade till mig.

Ha underbara dagar!

Att släcka ner

Alla ljus. Lampor. Natten har lagt sin hand över vår del av världen. Ute vilar dagens värld. Allt som hör ljuset till. Träden, gräset. Fåglarnas sång och lekplatsens skratt. Inga brevlådor slamrar, inga kulor rullas i gruset. Nu vaknar sakta mörkrets verklighet. Nattens ljud. Prasslet i vrårna. Fladdermössens sökande efter mat. Ugglornas hoande. Stjärnornas glittrande. Det är dags att släcka ner. Alla lampor. Ljusen.

En del av mig själv. Fjärma mig från ett minne. Ett gemensamt Då. För det är omöjligt att leva i ett Nu med de positionerna vi innehar. Positionerna i förhållande till varandra. Den symbios som förut fanns har förstörts. Utnyttjats. Fördärvats. Därför är det dags att släcka ner. En del av mig. Den del som är dig.

Den längtan som brinner. Just för att den förvandlats till en förtärande eld. Som inte längre ger liv, utan som vuxit sig alltmer övermäktig. Helt utan kontroll. En eldlängtan som inte längre portioneras ut i lagom doser. Utan som äter upp allt, alltid. Då är det dags att släcka ner. Dimmra längtan lite, dra ner gaslågan. Så att den brinner med kraft som går att kontrollera.

Släcker ner. Tankeverksamheten. Så att den inte förvandlas till oroliga drömmar i ett senare skede. För det räcker att den bergtagit min dag. Jag vill inte ge den natten också. Inte utan kamp. Släcker ner. Oron. Så att jag får behålla min kraft. Min förnöjsamhet. Ty den behöver jag.

Det är sent. Mitt i natten. Så jag släcker ner.

Att musikutmanas XIII

En torsdag. Utöver många andra torsdagar. *ler* Låt mig beskriva min känsla just nu. Bara för att jag vill dela med mig till er. Vill sprida lite av den ogreppbara friden jag känner. För ibland är det just så enkelt. Att man delar med sig av glädje för att skicka känslan vidare.

Det är helt rent i hela huset. Jag har dammsugit, torkat golv och lister, dammat, städat toorna. Fått upp lite påskris och två kycklingar. Tvätt korgen är tom. Strykkorgen likaså. Allt är diskat och undan plockat. Skafferiet är utrensat och städat. Det är renbäddat i alla sängar. Blommorna är vattnade. Stearinljusen tända.

Pojkarna är glada och nöjda med torsdagmyset: glass och maränger. Jag har inga handlingar kvar att sätta mig in i. Alla utvecklingssamtal är inbokade och alla prov rättade. Jag har nu gått på påsklov. Syster II är här och skall sova över. Bror kommer i morgon och skall sova över. På lördag skall vi alla ses över en påsklunch (på långfredagen fastar katoliker..) och sedan skall jag till Paris med finaste Å... Är det inte härligt, så säg??!! Mycket lycka - mycket ro och frid i själen.

Men så var det då dags för ESC-musikutmaningen:

Låten som spelades jämt på ditt högstadiedisco

Nej, inget högstadiedisco. Känner inte för det decenniumet i kväll. Jag vill bjuda på en annan låt, från 1996 då jag var 24 år. För denna spelades ALLTID. Och ofta. På alla pubar jag dansade på.



"Ooh, aah, just a little bit" med Gina G för Storbrittanien 1996:

Ha en finfin torsdagskväll!!

Att lista lite

Du heter: Monika (inget förstahandsval)

Smeknamn: Inte särskilt ofta alls. Ibland monkan dock.

Beroende av: Andrum.

Vad tror folk om dig: Att jag är lättsam.

Stämmer det: Om jag vill att det skall stämma..

Vad får du oftast komplimanger för: Att jag är empatisk, vältalig i skrift och muntligt, att jag är tålig. Jag tycker mycket om att GE komplimanger! Tycker att vi gör det alltför sällan – uppmuntrar varandra.

Vad säger du för att imponera på någon: Imponera vill jag sällan – däremot chockar jag gärna folk.

Hur imponerar man på dig: Genom att ha civilkurage, att våga vägra stå brevid och titta på. Genom att man är stor nog att låta andra ta plats.

Brukar du skratta för dig själv: Ofta. Oavsett var jag är..

Vad står det i ditt senast inkomna SMS: ”Vilken tid kommer du fram till X på torsdag?”

Var bor du: Vid Bästkusten i en liten stad.

Trivs du där: Ja.

Äger du några converse: Nej. Tycker inte om platta skor och tycker de är fula (!)

Sprit, cider, vin eller öl: Dricker inte alkohol, men alkoholfri cider är gott.

Brukar du bli för full: Hahahahaha – på Pepsi Max??

Är du allergisk mot något: Litegrann tyvärr – mot katter.

Hur svarar du i mobilen: ”Det är Monika”

Antal timmar sömn inatt: 5,5

Brukar du komma i tid: Ja, men har behövt arbeta på det. Är oftast ute i sista sekunden.

När mår du bra: När jag på lediga dagar skrattar med mina två pojkar. När jag reser.

När blev du fotad senast: I helgen då min L fyllde år. Som mamma fick jag vara med på ett kort.

Hur känner du dig nu: Trött. Dels på grund av att det är mycket som behöver göras, dels på grund av att jag inte kunnat träna ordentligt på snart tre veckor!

Jahapp. Det var det. Lite mera ointressant intressant om mig. Samma lista finns inne hos flera av er – tackar ödmjukast för att jag fått ”låna” den. Jag kikar in till er i morgon. Behöver få åtminstone fem timmars sömn i natt!



Sov gott!!

Att belamra

Eller vara belamrad. Lamrad. Larmad. Tjaa, ungefär lika bekvämt. Oavsett hur man vänder på ordet. För känslan är den samma. Lite dovt kvävande sådär. Krävande. Negativt pockande. Nockande. Av materiella ting. Av måsten. Av krav. Av omåsten. Inbillade och verkliga. Oavsett vilket är känslan den samma. Krävande, kvävande.

Tycker inte om för mycket saker. Av någon sort. Kläder, möbler, smink. Dukar, porslinfigurer, kristallglas. Handdukar, påslakan, filtar. Jag rensar ur. Ofta. Från alla hörn och vrår. För att slippa kvävas. För att slippa vara belamrad med saker. Papper. Min plånbok är alltid föredömligt ren på kvitton. Min enda väska tom på småplock. Bara två saker har jag fler av än jag behöver: böcker och fotografier.

Tycker inte om att leva efter alla traditionella måsten. Alla krav. På att vara en ordentlig liten flicka. Tyst och försynt. Lever inte i skuggan. Av någon. Skulle inte klara det. Skulle inte klara att vara belamrad av väggars tyngd, släktleds måsten. Nej. Vill andas ny, fräsch luft. Min egna luft. Där jag placerar saker och ting i dess olika fack och lådor.

Men då måste jag också akta mig. Att inte belamra andra. Med min närvaro. Ty den som inte vill leva i skuggorna och i bakgrunden, tar plats. Låter. Blir en nagel i ögat på folk. Lite kittlande irriterande så där. För då tar man bladet ifrån munnen och talar inte i skägget. Nej. Högt och tydligt ger man en röst till alla outtalade frågor. Bryter mot konventionerna.

Men jag måste akta mig. Så att jag inte kör över de tysta i kulisserna. De som också tycker, men väldigt tyst. Ordlöst. Jag måste akta mig för att belamra dem med för mycket MIG. För de har inte bett om det. Alls. Det är då man går från att vara belamrande till larmande. Det är då man går från att samtala till att orera. Och det – det är kvävande krävande. På ett väldigt obehagligt vis. Och att vara den som orsakar en så obekväm känsla belamrar min själ med sorg.

Ha en godnatt alla!

Att musikutmanas XII

Ännu en sen kväll. Har precis sagt god natt till B - hann hem för att smyga mig in i L:s rum och ge honom en godnattpuss innan han hunnit sjunka alltför djupt ner i sömnens onfamnande vatten. Huset är tyst. Bara varmluftsfläkten hörs lite svagt tillsammans med klockans tickande. Mörkret har för längesedan krupit in i vrårna. Jag ids dock inte tända. Känns som om huset vill vila lite i mörker i kväll.

Strax skall jag duscha innan jag går till sängs. För hur jag än vrider och vänder på det är jag trött. Jag tror att det är avsaknaden av motion som gör att det förvärras. Tröttheten. Det ämnar jag råda bot på så fort jag bara kan. För nu är jag tillräckligt slemfri. Ryggar lite inför hur mycket kondition jag faktiskt tappat. Men - allt har en början och man måste starta därifrån.

Ikväll bjuder jag på ännu en musikutmaning. Det blir nog bäst så. Denna som följer var inte heller den helt enkel, nämligen:



En engelsk låt ni sjöng i mellanstadiet.


Hmmm. Svårt. Av diverse olika anledningar. Låt mig lista dem: 1) VI sjöng ingenting på mellanstadiet - VI hade inga vänner, så det var inget VI. Bara jag. 2) Även om jag förvisso sjöng en hel del i min ensamhet så är jag inte helt säker på att det var på engelska. Jag trodde ju naturligtvis det, men det kanske var väldigt hjälpligt fonetiskt LIKT bara. 3) I skolan sjöng vi inga ESC låtar - vi skulle sjunga "Leaving on a jetplane" MEN. Som sagt; jag sjöng ju en hel del ändå. Och förutom alla ungerska sånger, Carola och Herreys, The Pink's med mera så var det ju ESC som stod mitt hjärta närmast.

Denna låt sjöng i alla fall jag jämt och ständigt. Jag, och 9år, ger er:



"Makin' your mind up" med Bucks Fizz för Storbritanien 1981:

Ha en finfin tisdag i morgon!

Att musikutmanas XI

Så var söndagen snart över. En dag med många intryck. Många skratt och många oavslutade samtal. Oavslutade för att det blir så när många människor träffas som har en miljon olika saker att dryfta med varandra. Oavslutade för att barnen kräver sitt; uppmärksamhet, snabba svar och delaktighet. Men det gör inget - vi kan tala färdigt en annan dag.

Vi firade L:s 8-årsdag. Alla mina syskon, med respektive och barn och mina föräldrar. Nästan tjugo stycken alla tillsammans. Solen bröt fram genom molnen och inomhus märkte vi inte av den kyliga vinden. Tiden springer iväg när man har trevligt. Fort. Och helt plötsligt står man där med det som är kvar när alla gått hem.

Så. Ikväll blir det ännu en musikutmaning. Men med en liten tvist.

Låt du kan spela på valfritt instrument

Jag kan inte. Spela på något instrument. Lite blockflöjt har jag kämpat med, men inte särskilt bra. Tyvärr. Men låten nedan gjorde att sedan dess har jag närt en dröm om att stå på scen. Att sjunga, fånga en publik. Kanske till och med spela ett instrument. Därför ger jag er:

"Mono I Agapi" med Anna Vissi, för Cypern 1982:

Ber ännu en gång om ursäkt för det långa introt. Ha en god söndagsnatt!!