Att återinträda

Så var det nu så – att vardagen har återinträtt. Och ack vilken skillnad det verkligen kan vara i det ena inträdet, jämfört med det andra. Trots att platsen för inträdet är densamma, byggnaden, tidpunkten och andra fasta parametrar, är känslan helt annorlunda.

Den vardag som tedde sig kväljande, kvävande och utlöste kortandning för ett år sedan, ter sig nu som ett välkommet inslag. Som en gammal vän, som man trivs med, som må ha ändrat frisyr och kanske plastikopererat sig, men som trots allt är den samma och lockar till glada skratt alltemellanåt. Det är så min vardag känns nu. Som en efterlängtad vän.

Det är skönt att återinträda, när livet ter sig på det viset. Viss om vissa saker. Oviss om andra, men tryggt vilande i det faktum att det är min vardag. En vardag som jag faktiskt kan styra och de gånger jag inte kan det finns det andra runtomkring som ser till att växla spår.

I morgonens lokaltidning läste jag en notis, om att forskare kommit fram till att det bara tar en vecka, sedan är batteriernas fulladdning uttömd när man kommit tillbaka till arbetet. Oavsett ledighetens längd. Därför tyckte de att man kanske skulle ha kortare ledigheter, oftare. Det tycker inte jag. Ty, för att ens orka med ett inträde i ett krävande arbete, ägnas de första två veckorna enbart till att sluta andas i stackato, att sluta läsa av jobbmobil/mail, att sluta färdigställa arbete på fritid och att hitta tillbaka till ens inre röst. Sedan kan man påbörja en eventuell laddning. Eventuell.

Men jag HAR verkligen njutit av min ledighet och därför, har jag också till fullo njutit av inträdet. Till mitt heltidsarbete. Nu börjar det bli dags att fundera över andra inträden. Men med helt andra mål för ögonen än för något mer än ett år sedan. Målet nu är inte att bara orka – utan att leva.