Att förtydliga

Du, kommer du ihåg? För ett år sedan var det ungefär och vi satt hemma hos er. Pratade om barn, om vad vi vill efterlämna till våra barn i form av värderingar och referensramar. Jag talade om min favoritförfattare, Astrid Lindgren, om hennes fantastiska berättelser för barn. Och barnen inom oss.

Du tittade då på mig och med en avmätt ton undrade du hur i hela friden jag kunde ha en sådan författare som förebild? Jag, som bara hade pojkar? Du kunde gå med på att hon skrivit bra böcker för flickor, som handlade om andra starka flickor, men pojkar?? Som bevis förde du fram Pippi och Ronja. Och så sa du något annat också. Du sa att du inte kunde ta en författare på allvar som övergav sin egen son.

Vi hamnade i en livlig diskussion. Du och jag. Där jag påpekade att Lindgren var en fantastisk förebild, också för små pojkar. Med böckerna om Emil, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och senare Mästerdetektiv Blomqvist. Där hon till exempel skapar en hjälte som vägrar slåss, Jonathan Lejonhjärta och ett fosterbarn som egentligen är en prins.

Med flammande engagemang beskrev jag bakgrunden till att Lindgren lämnat sin lille son att växa upp hos hennes föräldrar, bara för att sedan hämta honom till sig och älska honom oändligt. Att hon var en otroligt modern kvinna för att leva i det sammanhang hon levde i. Att hon bröt mot en massa konventioner och var en förebild också för den tidens kvinnor. Men du, en sak glömde jag.

Låt mig förtydliga den andra saken. Så att vi förstår varandra helt och hållet. Astrid Lindgren gjorde något annat jag upplevde för första gången: hon beskrev närvarande, älskande fäder! Pippis pappa älskade henne, Ronjas pappa älskade henne. Madickens pappa lärde henne om alla människors värde och Emils pappa älskade honom och dessutom hade han Alfred. Abbe, grannpojken i Madickenböckerna, hade en far som drack, men han älskade sin son. När jag för första gången hörde Pippis pappa ropa: ”Mitt barn, min älskade Pippi!”, fylldes mina ögon helt oförklarligt av tårar. Aldrig hade jag hört en pappa uttrycka sig så!

Så Lindgren visade för mig, lilla 7år, att pappor kan älska. Att de kan gråta av saknad och av sorg. Att de håller vad de lovat. Så du – för mig kan Astrid Lindgren ha begått ett och annat fel under sin livstid, gjort ett och annat felval, jag älskar hennes böcker ändå. Nu och för alltid. Och du – du får jättegärna vara hur PKrättochhipp du vill – men låt mig få ha min Astrid i fred.