Att vara igång

Så var det än en gång en vardagsfredag. En fredag innan helg. Den första efter semestern. Och till min förvåning känns det bra. Precis som så många forskare och andra förståsigpåare vittnat om, känns det bra att vara igång, på väg och aktiv. Jag gör någonting – och kan därför också njuta mera av den lediga tid jag ändå har.

Det är märkligt det där. Att det sitter så mycket i ryggraden på mig. Det där med att ”göra rätt för sig” för att liksom förtjäna att njuta av att göra, tja, just ingenting. Ja, ingenting av vikt i alla fall. Ingenting förenat med nytta. Det är underligt det där.

Men just nu, i ett nästan helt nedsläckt hus och med mörka, regniga fönster, njuter jag av att vara igång – liksom jag njuter av vetskapen att jag inte har något jag måste göra i morgon. Njuter av att njuta. Funderar ut i natten över det här med plikttrogenhet, över detta med att vara så fjärran från denna generations barn – generationen som är så styrd av lust, av att njuta. Eller, är de det? Det skall jag fundera över innan jag somnar.