Magyarul - nektek

Ibland väcker gamla foton minnen till liv. I kväll krävde detta ett inlägg på ungerska. En kärleksförklaring till mina vänner ifrån Székelykeve:

Egy régi elfakult fénykép – teli szines emlékkel. Azért irók ma este magyarul. Habár már régóta el veszítettem a gyönyörü anyanyelvemnek szókincsít. Nem jut már eszembe sok szép kifejezés és nagyon egyszerüen írok. De mégis. Ezek a sorok az enyémek. Az én üdvözletem nektek. Nektek akik ott voltatok. Velem. Azokon a sok nyarakon át.

Én minden nyáron ”haza” mentem. Ugy lettem tanítva és ugy éreztem igaznak. Itt nem volt ”otthon” – csak egy hely ahól türtünk, csendesen, szónélkül megegyezve, hogy ”majd nyáron, mikor hazaérünk – akkor élünk”. Székelykeve otthon volt nekem. Majd csak mikor idösebb lettem, vettem észre hogy valamint hazudtam saját magamnak – nem az én otthonom volt, én ”SvédiMoni” voltam.

Jugoszláv passzusomban azt írták hogy magyar vagyok. Székelen ”SvédiMoni” voltam, itt Svédországban ”a külföldi, furcsa gyerek” voltam. De én mindig haza vágytam. Haza. Székelyre.

Mert ott nem kellet kerüljem a kocsmákat – ott nem csak az én apám ült, ivasson. Nem csak én kaptam nyakleveseket, nem csak az én anyam sohajtot sok éjszakán át. Ott, veletek, énekeltünk, táncoltunk, vicceltünk és büliztünk. Perceltünk. Sétáltünk fel a faluba és a parkban. Az iskóla elött össze gyültünk, vagyis a kisutcában vártük egymást. Gyönyörü idök voltak. Egész éven az emlékeken éltem.

Sokszor nem mertem a boldogsagnak hinni a gyönyörü nyárakon. Féltem tül nagyon örvendezni. Mert engem az élet ugy tanítot gyermek koromtol, hogy ami szép az minden elmülik és minél teljesebb a szivem, annál roszab jön utánna. Azért sokszor nem mertem tiszta szivböl elhinni hogy igazán ott lehettem veletek.

Akarom hogy tudjátok hogy felnött észvel már régota tudom hogy ti megmentettek engem. Nélkületek nem bírtam volna ki a hosszú, esös, viharos éveket, mikor kívüröl és belülröl is ért a rosz idö. Köszönöm! Köszönöm hogy kibírtatok a ”SvédiMoni”-val. Köszönöm hogy részt vehettem a barátságbol.

Köszönöm. Köszönöm azoknak is, akiknek csak Moni voltam <3

(És elnézést kérek az én kicsinyes kifejezésért)

Att gnistra

Harkrankar. Pappa Långbenar. I halvmörkret i tvättstugan hör jag dem gnistra mot än väggarna, än fönstren. För det är så de låter i total tystnad – som gnister.

Det slår mig att jag är en harkrank – krockande med väggar och fönster. Det jag får hoppas på är att också det ljud jag ger ifrån mig gnistrar. För om det inte gör det, är jag bara en klumpig jätte i ett släkte av små effektiva myggor.

En jätte som inte riktigt inser när slaget är förlorat – som trots avsaknad av ben och vingar fortsätter gnistra. Vint och otillräckligt. Men oförtrutet.

En harkrank. Med huvudet fullt av tankar och hjärtat fyllt av outsagda känslor. I halvmörkret i en tvättstuga. Hänger jag ännu en tvätt och önskar att jag finge byta bort gnistrandet mot en gadd.

Att lamslås

Ibland. Ibland händer saker och ting i ens direkta närhet som känns så fruktansvärt avlägsna – sekunden innan de händer. Man slängs huvudstupa in i någonting och uppfattar inte ens vem som delade ut slaget. Ibland. Händer saker som gör en mållös.

I kväll hände två sådana ting: ”Nya Tider”, en högerextremistisk ”tidning” kommer att få ha en monter på Bokmässan i Göteborg. De har blivit inbjudna. Bokmässan 2016. För temat är tydligen yttrandefrihet. Och det firas genom att man bjuder in några som vill villkora samma grundläggande frihet som faktiskt ger dem rätt att uttrycka sig som skit.

Att man har rätt att uttrycka sig är inte samma sak som att bjudas in. Och det handlar inte om att man bjudits in till en debatt. Man har en monter på plats. Kanske man borde bjuda in IS nästa år? För att ”alla har ju rätt att yttra sig”? Aldrig mer kommer jag att besöka bokmässan.

Och så läser jag med stigande skräck. Att det partiet jag representerar ”funderar på att titta på” hur man på andra ställen har gått till väga när man har förbjudit tiggeri. Man vill förbjuda tiggeri?? Skall det bli straffbart att vara fattig?? Behövande?? Utan medel??

Jag lamslås. Blir mållös. Och skäms. Så in i helvete.

Att omfrasera

I veckan som gick läste jag ett inlägg på Facebook som inte riktigt lämnat mig. Det har lätt till att jag tagit ett beslut. Det handlar om ord. Om vad vi säger. Om oss själva.

Jag har alltid varit smärtsamt medveten om ordens verkan på oss. Om vad de gör med oss och hur de stigmatiserar. En sak som jag alltid varit väldigt noga med är till exempel att aldrig säga att vi inte har råd. För sanningen är den att det har vi.

Vi har två inkomster från två heltidsjobb och B helg- och sommarjobbar. Alltså har vi pengar. Därför svarar jag aldrig ”vi har inte råd med det”. Mitt svar blir oftast: ”vi har inte/kan inte prioritera detta denna månad/nu”. För vi har råd. Att säga något annat är en skymf mot de som faktiskt inte har pengar. Alla de som lever i fattigdom i vårt Sverige.

På samma sätt har jag nu alltså uppmärksammat något annat: Jag kommer aldrig mera säga att jag känner mig tjock. Förvisso ÄR jag överviktigt (enligt BMI – som jag inte ger särskilt mycket för), men jag kommer ALDRIG mer säga det när jag egentligen menar att jag känner mig otränad/trött/lat eller allmänt slö. Tjock är tjock. Det är en kroppstyp. Det har inget att göra med att vara lat eller slö. Jag känner många människor som är av den smala kroppstypen som är otroligt otränade och lata. Alltså, tjock är tjock; lat är lat.

Kanske är jag tjock och lat, otränad och slö, tjock och vältränad eller något helt annat. Men det är dags att omfrasera: jag är inte fattig och jag är inte otränad. Så det så.

Att kapitulera

Det måste vara det jag gjorde. Nu i veckan som gick. Tydligen och uppenbarligen kapitulerade jag och för att göra det, måste jag ha fört någon form av strid. Mitt bekymmer är att jag inte riktigt vet mot vad. Jag vet inte riktigt vilken strid som krävde så mycket av mig och därmed inte heller vad som skulle vara min fiende.

Jag trivs inte med det. Inte alls. Dolda fiender är den värsta sorten. Konflikter, där det spelas öppet, även om det är fult, är inga bekymmer. När jag vet vem eller vad som väntar på mig kan jag slänga mig in i stridens hetta utan några som helst bekymmer. Även om jag vet att jag inte har en chans att vinna. Ty, konflikträdd är jag inte. Men så är det då det här dolda.

I veckan har jag börjat jobba igen efter ledigheten. Och det har inte alls gjort mig något: jag tycker om mitt jobb, mina kollegor och jag har längtat efter mina elever. Men så märkte jag att jag faktiskt betedde mig irrationellt; jag snäste av folk och var lite forcerad i mitt bemötande. Jag arbetade upp en puls där ingen behövdes. Och jag var utmattad varje kväll när jag kom hem.

Så i fredags kapitulerade jag. Jag somnade mitt i en mening, på soffan, redan innan klockan tio. Och sov sedan. I tolv timmar. Helt utmattad.

Och nu undrar jag: vad är det jag kapitulerade så totalt ifrån? Var någonstans har jag min fiende? Hur kan jag locka ut den ur de förrädiska skuggorna? För jag vill hellre möta det öga mot öga än att låta det långsamt suga musten ur mig.