Att samtala

Jag har förstått det nu. Förstått att jag aldrig kommer att lära mig förstå det som är uttalat mellan dig och mig. Ser hur du formar orden och hör dem när de når mitt öra. Jag lyssnar och tar in; tonen, djupet och intonationen. Jag stärker upp med röstläget, gester och kroppshållning. Och ändå missar jag uppenbarligen.

Gång på gång söker jag styra rätt. Väjer för grund, saktar in och väntar in en vind från ett annat håll, kämpar med att i dimman se fyrens trygga sken. Jag störtdyker ibland, duckar och vränger mig ut och in. Och ändå missar jag kärnan.

Så jag har förstått det nu; jag måste lära mig ett nytt språk. Jag måste lära mig tystnadens språk. Måste lära mig att tolka det som finns emellan orden. Luften som ligger emellan dig och mig. Det ordlösa och outsagda. För det verkar vara laddat med ting av vikt. Av det du uppenbart inte kan forma. Av det du inte vet att du sänder signaler om.

Så jag måste lära mig att samtala. Ordlöst.