Att leva med nackdelarna

Ihållande, även genom den vackraste melodi, hör jag missljuden. Vid varje vackert iscensatt vykort, krackelerar fernissan och plötsligt slår en däven lukt emot mig; det är inte enkelt att vara idealist. Och särskilt inte en överanalyserande, ”alla-parametrar” idealist.

Du förstår, att fullt ut ”leva som man lär” kräver väldigt mycket av människan. Av mig. Det kräver konstant uppdatering och inläsning, omfattande analyser och utvärderingar. Och det kräver bekymmersamma kompromisser: vilken förpackning socker/mjölk/pasta/bulgur köper jag i butiken? Var gör mina medvetna val minst skada? Vart reser jag – OM jag reser – vilken typ av regim stöttar jag när jag spenderar mina pengar? Vilken typ av energi skall jag välja? Är verkligen denna form av medicinering/rehabilitering/indoktrinering den säkraste/mest forskade om/trovärdigaste?

Alla dessa frågor. Som kräver svar. Kanske inte av någon annan än mig själv, men de kräver likväl svar. Så jag läser på. Läser om och läser av. Lyssnar in och tänker om. Funderar och försöker ta lika mycket hänsyn till alla sanningar. För det som slår mig gång på gång: det florerar väldigt mycket sanningar där ute. Har det slagit också er? Eller är det bara jag som hör bruset bakom melodierna?

Jag såg en liten del av ett reportage man gjort i Brasilien nu inför OS. Man intervjuade en kvinnlig fotbollsspelare från slummen. Trots journalistens frågor om vikten av att vara förebild, var det en annan sak kvinnan ville tala om: hon ville tala om allt det vi besökare inte ser; allt det som döljs nu inför världens besök i Rio. Allt det som offras och också allt det som lovas – och inte hålls.

Och det är lite så det är, det där med att vara idealist: det är svårt att bara se fernissan, lyckan och vila i det. Man ser kampen, det som offras och rastlösheten river i kroppen, utan att ge vila.

Man vill göra förnuftiga, medvetna val. Man vill se utan skygglappar och färgade glasögon och någon gång vill man kunna lyssna till melodierna utan att höra missljuden… Utan att en däven lukt slår emot en, vill man möta världen.

Men det är en av nackdelarna med att vara idealist. Att missljuden sitter begravda långt bakom trumhinnan och att stanken har krupit in under ens skinn. Jag får väl helt enkelt trösta mig med att det egentligen alltid bara har funnits några få sanningar – och att jag därför bör vara tacksam för att jag fått förmågan att vilja tänka längre. Bortom kulisserna och vykorten.