Att kapitulera

Det måste vara det jag gjorde. Nu i veckan som gick. Tydligen och uppenbarligen kapitulerade jag och för att göra det, måste jag ha fört någon form av strid. Mitt bekymmer är att jag inte riktigt vet mot vad. Jag vet inte riktigt vilken strid som krävde så mycket av mig och därmed inte heller vad som skulle vara min fiende.

Jag trivs inte med det. Inte alls. Dolda fiender är den värsta sorten. Konflikter, där det spelas öppet, även om det är fult, är inga bekymmer. När jag vet vem eller vad som väntar på mig kan jag slänga mig in i stridens hetta utan några som helst bekymmer. Även om jag vet att jag inte har en chans att vinna. Ty, konflikträdd är jag inte. Men så är det då det här dolda.

I veckan har jag börjat jobba igen efter ledigheten. Och det har inte alls gjort mig något: jag tycker om mitt jobb, mina kollegor och jag har längtat efter mina elever. Men så märkte jag att jag faktiskt betedde mig irrationellt; jag snäste av folk och var lite forcerad i mitt bemötande. Jag arbetade upp en puls där ingen behövdes. Och jag var utmattad varje kväll när jag kom hem.

Så i fredags kapitulerade jag. Jag somnade mitt i en mening, på soffan, redan innan klockan tio. Och sov sedan. I tolv timmar. Helt utmattad.

Och nu undrar jag: vad är det jag kapitulerade så totalt ifrån? Var någonstans har jag min fiende? Hur kan jag locka ut den ur de förrädiska skuggorna? För jag vill hellre möta det öga mot öga än att låta det långsamt suga musten ur mig.