Att omfrasera

I veckan som gick läste jag ett inlägg på Facebook som inte riktigt lämnat mig. Det har lätt till att jag tagit ett beslut. Det handlar om ord. Om vad vi säger. Om oss själva.

Jag har alltid varit smärtsamt medveten om ordens verkan på oss. Om vad de gör med oss och hur de stigmatiserar. En sak som jag alltid varit väldigt noga med är till exempel att aldrig säga att vi inte har råd. För sanningen är den att det har vi.

Vi har två inkomster från två heltidsjobb och B helg- och sommarjobbar. Alltså har vi pengar. Därför svarar jag aldrig ”vi har inte råd med det”. Mitt svar blir oftast: ”vi har inte/kan inte prioritera detta denna månad/nu”. För vi har råd. Att säga något annat är en skymf mot de som faktiskt inte har pengar. Alla de som lever i fattigdom i vårt Sverige.

På samma sätt har jag nu alltså uppmärksammat något annat: Jag kommer aldrig mera säga att jag känner mig tjock. Förvisso ÄR jag överviktigt (enligt BMI – som jag inte ger särskilt mycket för), men jag kommer ALDRIG mer säga det när jag egentligen menar att jag känner mig otränad/trött/lat eller allmänt slö. Tjock är tjock. Det är en kroppstyp. Det har inget att göra med att vara lat eller slö. Jag känner många människor som är av den smala kroppstypen som är otroligt otränade och lata. Alltså, tjock är tjock; lat är lat.

Kanske är jag tjock och lat, otränad och slö, tjock och vältränad eller något helt annat. Men det är dags att omfrasera: jag är inte fattig och jag är inte otränad. Så det så.