Att gnistra

Harkrankar. Pappa Långbenar. I halvmörkret i tvättstugan hör jag dem gnistra mot än väggarna, än fönstren. För det är så de låter i total tystnad – som gnister.

Det slår mig att jag är en harkrank – krockande med väggar och fönster. Det jag får hoppas på är att också det ljud jag ger ifrån mig gnistrar. För om det inte gör det, är jag bara en klumpig jätte i ett släkte av små effektiva myggor.

En jätte som inte riktigt inser när slaget är förlorat – som trots avsaknad av ben och vingar fortsätter gnistra. Vint och otillräckligt. Men oförtrutet.

En harkrank. Med huvudet fullt av tankar och hjärtat fyllt av outsagda känslor. I halvmörkret i en tvättstuga. Hänger jag ännu en tvätt och önskar att jag finge byta bort gnistrandet mot en gadd.