Att fundera från divanen

Så var det helg. Så var det söndag. Så var det snart dags för en ny vecka. Som ett snälltåg dunkar livet förbi och om man tillåter sig blunda, bara ett litet tag, vaknar man upp till en helt ny värld. En ny dag. En ny sinnesstämning. Ett nytt beslut.

Nog föredrar jag det jämna dunket från det framrusande tåget. Framför det disharmoniska skrapet av en plastpulka mot vårvinterns grusiga asfalt. För det där tröga skrapet lämnar min själ i mycken oidentifierad oro. Stannar jag för länge i en känsla, ett missljud, göder jag min självömkan, min misstro eller den skavda delen av min själ.

Jag är klar med den delen. Egentligen för länge sedan. Var jag klar med det. Men bara nyligen har jag haft ro och tid att ikläda den ord. Därför säger jag nej till en mängd självklara saker. För att jag numera inte ens känner att jag behöver förklara mig. För att jag numera enkelt identifierar de skavsårsframkallande intrycken. Och tillåter mig själv att inte vila för länge i dem. Kostar på mig själv att undvika dem. Unnar mig det.

Därför ser jag inte en viss typ av filmer. Program. Läser inte en viss typ av böcker. Avslutar artigt vissa samtal. Väljer NÄR jag hör eller när jag lyssnar. För mitt livståg dunkar på. Med hög fart. Och jag vill fylla det med goda reskamrater; goda minnen; för att orka med bagagevagnen. Och för att kunna öppna dörrarna mot nästa hållplats’ perrong med ett vaket och nyfiket sinne.

Så var det helg. Så var det söndag. Så var det snart dags för en ny vecka. Och trots att jag inte skrivit något om Nordkoreas presidents galenskap, om den alldeles nyss avslutade Socialdemokratiska kongressen eller om de fruktansvärda tortyrlägren i Sinaiöknen, så betyder inte det att jag inget vet eller tycker. Jag har bara valt att inte karva djupare i mitt öppna, blödande sår. Jag har valt att denna gång bara lyssna på dunket av mitt eget liv.

Ha en gott veckoslut!

Att tacka

Du. Just du. Kom lite närmre. Sätt dig bekvämt. För denna gång, vill jag skriva direkt till dig. Jag vill tacka dig.

Jag är så innerligt tacksam för er tiotal som hittar hit till min blogg. Bara tanken på att det faktiskt finns människor som tar tid från sin stressade vardag för att klicka sig fram till min blogg och läsa, fyller mig med djupaste vördnad.

Jag hoppas att ni förstår hur mycket det faktiskt betyder. Hur glad det gör mig och hur otroligt förundrad jag är. Och ni, de handfull, som kommenterar! Jag bugar för er. Och tackar er från djupet av mitt hjärta. Era kommentarer betyder allt och det faktum att ni tar er tiden att skriva dem, gör att er gåva till mig känns ovärderlig.

Just för att ni är dem ni är vill jag dela en sak med er. En sak som känns fånigt och onödigt stor. Men en sak som jag inte dryftat med särskilt många: jag skall skicka in ett manus till olika förlag. Snart. Utan att ha en ANING om hur det kommer att emottas. Utan bara slänga mig ut i det okända sådär. Och vet ni? Det är ni som fått mig våga mig på detta. Så tack! Tack för att ni läser. Tack för att ni får mig att våga mig på något jag aldrig trott jag skulle våga.. Helt enkelt: tack!

Sov gott. 

Att ha "en sådan dag"

”When you dont need an answer there’ll be days like this

When you dont meet a chancer there’ll be days like this

When all the parts of the puzzle start to look like they fit

Then I must remember there’ll be days like this

When everyone is up front and they’re not playing tricks

When you dont have no freeloaders out to get their kicks

When its nobodys business the way that you wanna live

I just have to remember there’ll be days like this”

Van Morrisson sjöng det så bra. Sådana dagar. Som idag. När du inte behöver något svar. När pusselbitarna plötsligt börjar passa och bildar ett mönster. När inga energitjuvar, ingen med dold agenda finns. Sådana dagar skall man spara på. Och komma ihåg. De andra dagarna.

Lä. Satt i total lä på min altan. Ni vet det där gula, putsade huset? Precis bredvid uterummet, inklämt mellan tvättstugan/groventrén? Där. Där finns ett träddäck. Eller på gammal hederlig svenska: en altan. Med ett vitt plank. Där man kan sitta alldeles i lä. I en HEL timme satt jag och njöt. Stilla. Helt stilla. I min svarta vinterjacka förvisso. Men utan mössa och handskar. Och då dök denna vackra melodi upp.

Och jag slöt ögonen. Lyssnade till fågelkvitter. Barnens rop från fotbollsmatchen på den snöfria gatan. Och jag kände att jag inte behövde några svar. På någonting. Att jag faktiskt var oändligt tacksam. Glad. Nöjd. Stolt över att vara var jag var. Stolt över mina två fantastiska söner. Sådana dagar. Värda att ömt och försiktigt spara. Och hålla nära ens hjärta. Jag önskar er alla – sådana dagar. 

Ha en god kväll!

Att städa

Doften av rent. Att kunna dra med handen längst med kaklet och bara känna dess glatta, rena yta. Inga klibbiga ledstänger, inga dammiga lister. Inga tunna, tunna spindelvävar (?) uppe i hörnen på trätaket. Inga smulor i soffan, rena täcken och kuddar att borra sig ner i. Nypiskade mattor. Nytorkade golv. Min själ vilar. Och njuter långa andetag.

Kanske är min enorma besatthet av struktur och min pedantism ett uttryck för tillåtelse? En tillåtelse att sväva ut i socialt pladder och småprat? Att skratta och umgås med folk? Kanske har jag alltid på detta sätt undermedvetet givit mig själv lov att göra det jag vill göra – efteråt. Efteråt, när allt annat är färdig och ordnat. Lite som Askungen. Som först skall göra det och det. För att sedan.. Sedan kanske få gå på balen.

Nåja, det är ju en tanke. En fundering jag måste göra. Men nu är mitt hem rent. Uppstrukturerat och genomvädrat. Och så är snart även mitt jag. *ler* Inte en dag för tidigt!

Sov gott!

Att svepas in, bort och iväg

Vad längtar en människa egentligen efter? Vad längtar denna människan egentligen efter? Varför tänker den som den tänker? Och när den tänker som den tänker – varför funderar den ens på bakomliggande anledning till tanken? Varför skall den undersöka, tvivla och tro att det ligger något dolt under? Något ont. Något illavarslande. Varför kan inte en tanke enbart få vara en tanke?

Är det detta alla går och grunnar på under en timmes lång promenad i solen? Kan undra just. I fleecejacka och vinterjacka, med mössa och handskar, promenerade jag idag i solen. Raskt. Som alltid. Med långa, medvetna steg. Jag förnam andra promenader. Sådana som gjorts under andra årstider. Under andra årtionden. Ett karaktäristiskt fågelkvitter frammanade en annan tidig vår. När jag blott var fyra år. Och avundades min syster som fick åka i sittvagnen. Den med mörkbrun, bredspårig manchesterrygg. Och gult, plastat foder inuti.

Det kvarliggande gruset på cykelvägarna knastrade under mina fötter och jag hörde vagnens hjul rulla i gruset. I dikesrenarna låg snön kvar. Nu som då. Jag gick förbi en trädgård. Med full insyn in på altanen, då häcken ut mot cykelvägen ännu inte fått den minsta tillstymmelse till de skyddande bladen som skulle dölja nyfikna blickar. En kvinna satt i bikini och solade. Fyra plusgrader. Människan längtar efter värme. Efter ljus. Och finns ingen inre värme längtar man kanske än mer? Vad vet jag. Men hade jag suttit så hade jag fått lunginflammation två dagar senare. Konstaterade jag krasst.

Svepas in. I tankar. I saknad efter ett kärt promenadsällskap. Svepas bort. Av minnen och funderingar. Trassla in sig i sin egna tanketråd. Fundera över vad. Och hur. Och varför. Såg vårens avigsidor. Ty inga krokusar letade sig fram längs med stigarna. Vinterns skräp låg där. I osköna drivor. Hundbajspåsar. Burkar. Och jag funderade på vad jag kunde göra för att städa upp. Ta kontakt med vägföreningen? Höra med grannar? Eller helt sonika gå hem och ta en säck och städa upp? Och sedan slogs jag av tanken att jag ens tänkte den tanken. Varför utgå från att jag skulle göra något åt det? Varför inte göra som de flesta? Och inte göra något alls? Eller vänta på någon annan att göra något?

Sveptes iväg. Av engagemang. Igen.

Så kan man också fundera på en solig, kylig vårpromenad. Denna sista mars. År 2013.

Sov gott!