Att svepas in, bort och iväg

Vad längtar en människa egentligen efter? Vad längtar denna människan egentligen efter? Varför tänker den som den tänker? Och när den tänker som den tänker – varför funderar den ens på bakomliggande anledning till tanken? Varför skall den undersöka, tvivla och tro att det ligger något dolt under? Något ont. Något illavarslande. Varför kan inte en tanke enbart få vara en tanke?

Är det detta alla går och grunnar på under en timmes lång promenad i solen? Kan undra just. I fleecejacka och vinterjacka, med mössa och handskar, promenerade jag idag i solen. Raskt. Som alltid. Med långa, medvetna steg. Jag förnam andra promenader. Sådana som gjorts under andra årstider. Under andra årtionden. Ett karaktäristiskt fågelkvitter frammanade en annan tidig vår. När jag blott var fyra år. Och avundades min syster som fick åka i sittvagnen. Den med mörkbrun, bredspårig manchesterrygg. Och gult, plastat foder inuti.

Det kvarliggande gruset på cykelvägarna knastrade under mina fötter och jag hörde vagnens hjul rulla i gruset. I dikesrenarna låg snön kvar. Nu som då. Jag gick förbi en trädgård. Med full insyn in på altanen, då häcken ut mot cykelvägen ännu inte fått den minsta tillstymmelse till de skyddande bladen som skulle dölja nyfikna blickar. En kvinna satt i bikini och solade. Fyra plusgrader. Människan längtar efter värme. Efter ljus. Och finns ingen inre värme längtar man kanske än mer? Vad vet jag. Men hade jag suttit så hade jag fått lunginflammation två dagar senare. Konstaterade jag krasst.

Svepas in. I tankar. I saknad efter ett kärt promenadsällskap. Svepas bort. Av minnen och funderingar. Trassla in sig i sin egna tanketråd. Fundera över vad. Och hur. Och varför. Såg vårens avigsidor. Ty inga krokusar letade sig fram längs med stigarna. Vinterns skräp låg där. I osköna drivor. Hundbajspåsar. Burkar. Och jag funderade på vad jag kunde göra för att städa upp. Ta kontakt med vägföreningen? Höra med grannar? Eller helt sonika gå hem och ta en säck och städa upp? Och sedan slogs jag av tanken att jag ens tänkte den tanken. Varför utgå från att jag skulle göra något åt det? Varför inte göra som de flesta? Och inte göra något alls? Eller vänta på någon annan att göra något?

Sveptes iväg. Av engagemang. Igen.

Så kan man också fundera på en solig, kylig vårpromenad. Denna sista mars. År 2013.

Sov gott!