Att fundera från divanen

Så var det helg. Så var det söndag. Så var det snart dags för en ny vecka. Som ett snälltåg dunkar livet förbi och om man tillåter sig blunda, bara ett litet tag, vaknar man upp till en helt ny värld. En ny dag. En ny sinnesstämning. Ett nytt beslut.

Nog föredrar jag det jämna dunket från det framrusande tåget. Framför det disharmoniska skrapet av en plastpulka mot vårvinterns grusiga asfalt. För det där tröga skrapet lämnar min själ i mycken oidentifierad oro. Stannar jag för länge i en känsla, ett missljud, göder jag min självömkan, min misstro eller den skavda delen av min själ.

Jag är klar med den delen. Egentligen för länge sedan. Var jag klar med det. Men bara nyligen har jag haft ro och tid att ikläda den ord. Därför säger jag nej till en mängd självklara saker. För att jag numera inte ens känner att jag behöver förklara mig. För att jag numera enkelt identifierar de skavsårsframkallande intrycken. Och tillåter mig själv att inte vila för länge i dem. Kostar på mig själv att undvika dem. Unnar mig det.

Därför ser jag inte en viss typ av filmer. Program. Läser inte en viss typ av böcker. Avslutar artigt vissa samtal. Väljer NÄR jag hör eller när jag lyssnar. För mitt livståg dunkar på. Med hög fart. Och jag vill fylla det med goda reskamrater; goda minnen; för att orka med bagagevagnen. Och för att kunna öppna dörrarna mot nästa hållplats’ perrong med ett vaket och nyfiket sinne.

Så var det helg. Så var det söndag. Så var det snart dags för en ny vecka. Och trots att jag inte skrivit något om Nordkoreas presidents galenskap, om den alldeles nyss avslutade Socialdemokratiska kongressen eller om de fruktansvärda tortyrlägren i Sinaiöknen, så betyder inte det att jag inget vet eller tycker. Jag har bara valt att inte karva djupare i mitt öppna, blödande sår. Jag har valt att denna gång bara lyssna på dunket av mitt eget liv.

Ha en gott veckoslut!