Att yoga

Samla sig. Sina tankar och koncentration. Rikta sin blick inåt. Bara känna hur man andas. En utmaning för den moderna såotroligtupptagna människan. Så utmanande att en medveten träning behövs. I att andas. Och vara.

Rak i ryggen är inte rak i ryggen. Rak i ryggen betyder att du uppvisar en platt baksida. Med skulderbladen helt platta in mot ryggen. Med svanskotan vänt inåt, uppåt mot blygdbenet. Fötter ihop. Benen ihop. Ett ankare. Och öppet bröst.

Krigarställning. Viloställning. Gräshoppan. Hela tiden med stor koncentration. Hela tiden närvarande i rörelsen. Sträck ut. Andas. Gå djupare in i ställningen. Existera. Gilla.

Det är en utmaning. På högsta nivå. Och alla mina muskler väcks till liv. Från musklerna i min lilltå och fotvalv, till musklerna i mina fingrar som är utsträckta, strävande mot taket. Varje millimeter av kroppen är närvarande. Medveten. Och sedan? Sedan är jag trött. Men glad.

God natt!

Att lyssna på natten

Natten har en massa ljud. Ljud som vill höras och som tränger sig på. Och så sedan de andra ljuden. De som försöker smita undan upptäckt. Som kryper längs med skuggorna som natten kastar. Jag ligger och lyssnar på dem. Och trots mitt ohörande höger öra, hör jag dem alla.

Ljudet från bilarna på E20. Ett par kilometer fält skiljer dem från mitt sovrumsfönster, men i de kristallklara nätterna alstras deras däckdunk mot asfalten knivskarpt bort till mig. Det svischar och dunkar. Västkustbanans tåg rusar förbi en timme efter midnatt. Rälsen går i en tunnel en bit från huset och tågets ringande, pipande ljud när det går in i tunneln, skär genom natten.

Fältens iskalla knastrande hörs. Rådjurens lek och skutt. Det prisslar och prasslar i torra, frostnupna löv. Är det månne älvor som dansar? Jag hör kosmos. Ett evigt icke-ljud. Stjärnornas svepande vals över himlavalvet. Jordens rörelse kring den egna axeln. Vår jord knirrar och knarrar.

Det knäpper i trägolven. Ekon av dagens alla steg spelas upp igen. Hör hur pojkarna vänder sig i deras sängar. Hur rörelsen fortplantar sig ner i deras madrasser, ner i sängbenen och i det knarrande golvet. De vädrade, prassliga täcken låter.

Det susar i ledningarna. Kylskåpet arbetar och låter som ett gammalt åbäke. Den mekaniska luftpumpen strax under takets nock brummar. En bil kör förbi nere på gatan och min mörkläggningsgardin har lämnat en glipa igenom vilken jag kan följa dess strålkastare.

Det snarkas. Mumlas i sömnen. Gås på toa och spolas. Jag suckar. Hör min egen suck studsa mot alla de andra ljuden. Påminner mig om ett annat nattljud – ett vårens och sommarens nattljud: fågelsången. De kuttrande duvorna. Som snart kommer att sitta på balkongräcket strax utanför mitt sovrumsfönster. I tron om att det är dags att gå upp kommer de att väcka mig redan vid 4 tiden på morgonen. Ack, dessa ljusa, underbara dagar!

Nattens ljud. Tydliga. Och knappt förnimbara. Och det är redan morgon.

Att finnas i bruset

Ett virrvarr. Ett brus. Ett prassel och rassel. Det sprakar och spretar. Åt olika håll. För så är det alltid. Allting finns på gott och ont. En berg- och dalbana. Vid lyckosamma tillfällen kan man styra genom val. Andra gånger finns det inte mycket man kan göra. Än att välja att gilla läget. Eller att gå under i ödets skugga. Och jo, återigen talar jag om livet. Jaget i livet.

Det slår mig ideligen. I mitt yrke, vid samtal eller genom det jag läser. Att vi som människor väldigt gärna speglar oss i andra. Att vi liksom existerar på villkor som sätts upp av andra. Att andra dikterar vilka vi är. Och att vi dessutom söker denna diktion. Förunderligt. Ty, vem hade vi varit om vi inte kunnat kommunicera, blända, beundras av eller beundra? Till och med de som ont gör, gör det för att därmed befästa vad deras faktiska, eller inbillade, personlighet är. Underligt.

För, häromveckan fick jag den vackraste komplimang jag någonsin fått. (Förutom alla vackra kärleksbetygelser mina söner givit mig). Av två människor dessutom. Som är helt obekanta för varandra. De sa att jag nog aldrig hade kunnat vara något annat än socialdemokrat. På grund av min solidaritet. På grund av att jag så naturligt alltid tänker på andras bästa. Som en reflex. Utan att ens fundera på att göra annorlunda. Jag blev otroligt gripen. Och mycket smickrad. Andlöst smickrad. Och försökte ta in innebörden av det jag hört.

För mycket har jag hört om mig själv. Om hur människor ser på mig. Hur de definierar mig: strukturerad, snäll, tålmodig, plikttrogen, lojal, falsk, iskall, äcklig, pedantisk, dramatisk, ful, tjock, aggressiv, god, vidrig, modig, stark, duktig, ful, glad, positiv, sorgsen, frisk, gnällig, bråkig, pessimistisk, optimistisk, överdriven, rättfram, orädd, stoisk, påläst, nyfiken, bildad, passionerad.

Hur stämmer nu allt detta? Detta brus? Utan ett enda stråk av röd tråd. Hur kan man både vara solidarisk och falsk? Glad och gnällig? Samtidigt? Som framstående karaktärsdrag? Denna kväll är min lösning enkel. Snabbt hittar jag den brusfria stationen: allt stämmer! Utifrån vem det är som ger omdömet. Förmodligen ÄR jag äcklig. I vissas ögon. Glad i andras. Och så är det med oss alla.

I mitt brus har jag, vid denna tidpunkt i mitt liv, tagit makten över vem jag är. Genom att helt enkelt bestämma vilka karaktärsdrag som jag vill skall förknippas med mig. De karaktärsdragen vill jag aktivt försöka förstärka. Som att jag är solidarisk. Rättfram. Passionerad. Positiv och orädd. Andra skall jag akta mig för – eller använda mycket försiktigt: äcklig, falsk, vidrig, gnällig.

Det enda jag kan göra föga åt är att jag är ful. Man är född som man är. På ytan. Och jag är ingen vän av ingrepp och andra typer av utklädningar. Ergo, är jag som jag är. Punkt. En dag kan jag förlika mig även med detta. När mitt intellekt kan övertyga mitt hjärta om det som hjärnan redan vet: att ytan betyder intet. Eller mycket lite. Det är faktiskt delarna i bruset som betyder något. Delarna som berättar om hurdana vi är. Och jag är solidarisk. Rättfram. Passionerad. Positiv och orädd. Så det så!

Vem är du?

Sov gott! 

Att rapportera

Nej. Det är ingen fara med mig. Alls. Tvärtom. Det finns ingen anledning till en svag oro eller panikkänslor. Jag har inte tröttnat på att skriva, idéerna är inte slut, jag har inte dragit mig undan livet; trött och besviken. Så nej. Det finns ingen anledning till oro.

Vad har då mars fört med sig till mig, i detta nådens år 2013? Vad händer på min lilla fläck av jorden? Universum? Det verkar vara dags för en liten rapport.

Jo. Jag har varit i maskopi med vädret. För med ett snett leende har jag lyssnat på och betraktat alla omkring mig som lovordat den tidiga våren. Som beskurit träd, köpt och planterat penséer. Kategoriskt har jag vägrat delta i den allmänna uppståndelsen. När man försökt entusiasmera mig har jag kort bara sagt: ”Februari är inte slut än. Och mars är ingen vårmånad. Möjligtvis vårvintermånad”. Ty, fastän mars i början slog oss med häpnad, med ljumma milda vindar, lerklaffs och plusgrader, lurade kölden på avstånd. Och det knäppte till och blev isande kallt igen.

I morse hördes de kuttrande duvorna bakom snödrivorna. Snödrivorna. På ett dygn föll det två decimeter snö. Nämligen. Och tjälen växte sig stark i marken. Anföll de stackars penséerna underifrån, där snön täckt dem ovanifrån. Det är mars anno 2013.

Annars då? Förutom att jag slagit mig i slang med kung Bore? Jo tack. Annars är det bra. Väldigt bra till och med. Jag arbetar heltid igen. Och orkar faktiskt det. Jag är trött och utmattad efter arbetet, men jag trivs med mina arbetsuppgifter, mina kollegor och mina elever. Och jag drabbas inte att olustkänslor inför arbetsdagar. Nu skall det dock sägas upp folk. Vikande elevunderlag, övertalighet. Två tjänster skall dras in. Av sjutton stycken. Jag ligger risigt till. Men. Den dagen den sorgen. Inget jag kan påverka.

Jag har åkt skidor för första gången i mitt liv. Längdskidor. 4,2 km. Och det var fantastiskt roligt! Jag bjöd även mina elever på sex stycken vurpor. Har haft en tjejträff hemma med fina H och M. Fått skrattat och skvallrat med älskade Å. Pratat och lyssnat på finaste A. Och dessutom fått en helt ny vän: I. Som jag träffade i går i Göteborg. På en blinddate. En ”vänblinddate”.

Jag har lunchat med mina fina killar. Läst läxor, diskuterat nationella prov, möblerat om rum, fixat och donat. Skrattat och kramats. Så mars har varit mig nådigt. Härligt. Liksom den lilla tilltufsade tussilagon i dikeskanten känner jag nog allt att det frusna och stelnade, sakta, sakta tinas i världens ljus.

Ha en god dag!

Att möta solen

Ville skriva en text om solmöten. Insåg att jag gjort det nästan precis ett år sedan. Varsågoda, min text från 9:e mars 2012. Om solmöten. 

Att möta – ditt leende. Ditt vackra, vackra ögonleende. Inte visste jag innan att dess färg var så intensiv. Så klar. Inget annat i ditt ansikte röjer dig. Men jag ser det. I dina ögon. Att du ler. Exklusivt och enbart för mig. Mot mig. Där och då. Här och nu.

Att möta – en beröring. En lätt klapp på axeln. Någon sveper förbi och ordlöst kramar den om min axel. En gemenskap. En delad sorg. Eller glädje. Att krama om. Och få en kram tillbaka. Att stryka någon över handen och känna att den håller handen kvar. Att klappa någon över kinden utan att den rycker bakåt.

Att möta – barnens fullständiga tillit. Känna den lilla, eller lite större, handen fatta ens egna. Att lyfta på filten i soffa och få sällskap av två killar som fortfarande älskar sin mamma utan förbehåll. Att kunna gråta tillsammans och skratta tills vi kiknar. Att fuldansa i köket. Att höra deras ”Jag älskar dig mamma”

Att möta – en gammal vän. Som man trodde var förlorad. Borta. Och upptäcka att man fortfarande kan fylla i varandras meningar. Att man fortfarande delar minnen. Och att man tycker om det den andra blivit. Lycka.

Att möta - solen. Värmen. Det som får oss att fyllas med ny energi. Som påminner oss om allt som vi behöver påminnas om. Vackra melodier, vederkvickande dofter. Den stela, hårt ihopknutna kroppen översköljs av renande, värmande oljor. Sakta märker man att ännu är den inte färdig med livet – den ledbrutna själen.

Fyll på din lista. Med solmöten. Begåva ditt jag med det. Tvinga dig om du måste. Ty det gör jag med jämna mellanrum. Stannar upp. Lägger till ännu fler. Utökar min lista. Känner värmen. Lyckan. Kärleken. Även i det mörkaste mörka.

Att rannsaka

De senaste dagarna är det det jag gjort. Samtalat med mig själv. Utmanat mina åsikter. Tyst mumlande har jag försökt förstå. Försökt formulera. Och återigen förstå. Rannsakat mig själv. Mina åsikter. Anledningen till mina åsikter. Fröet till dem. Och funderat på andras anledning till de åsikterna de hyser.

Jag har alltid varit intresserad av människor. Deras åsikter. Liv. Historia. Jag talar många språk. Har vänner från många, många kulturer och länder. Religioner. Heterosexuella, homosexuella. Hörande, döva. Rullstolsbundna och elitidrottande.

Jag har vänner som står mig otroligt nära åsiktsmässigt, men också de som står långt ifrån. Ibland är vi rörande överens. Andra gånger har jag mycket svårt att förstå hur de har kunnat komma fram till den åsikt de har, då vår utgångspunkt varit den samma. Men så länge respekten finns oss emellan, har det faktiskt många gånger varit berikande. För vi ÄR ju alla olika. Har olika behov. Bagage. Men.

Men. Så läste jag i veckan en länk på Facebook. Där en kvinna, som är mig bekant, sas uttala sig om en folkgrupp utifrån religion. Det var tragiska rader. Rader som fick mig att må illa. Och som faktiskt hade inbakat ett hot. Ett hot mot min man. Och i förlängningen mina söner. Och förmodligen även mig. För en händelse i denna kvinnas liv hade fått henne att helt kallt dra den slutsatsen att ALLA människor i denna grupp var likadana: ONDA!!!! Och Om de ännu inte visat sitt rätta ansikte, så bidade de bara sin tid. Ty de var inget annat än ONDA.

Jag kunde inte andas först. Tappade besinningen. Och mitt hjärta ropade åt mig att fly. Gömma mig. Gömma mina söner. Min man. Men så tänkte jag. Kanske var också denna artikel vinklad? Hon kanske var ett offer själv? Någon hade utnyttjat hennes namn? Så var det inte. För även om jag inte orkade gå i klinch med henne och ifrågasätta hennes åsikter fanns andra i min omgivning som gjorde det. Och jo, hon höll fast vid det hon sagt i artikeln. Hon skall dessutom kandidera för sitt nyfunna parti, Sd, här i kommunalvalet 2014.

Så. En människa som hatar mina söner. Skall kandidera till kommunpolitiker. I min stad. En människa som påstår att min man är ond. Och att det bara är en tidsfråga innan han visar sitt rätta jag. Hennes benhårda kategorisering skrämmer mig. Naturligtvis beklagar jag det som hänt henne. Det som utvecklade detta hat hos henne. Men hennes rasande, feberaktiga hat, skrämmer mig. Hennes fanatism. För ALL slags fundamentalism skrämmer mig. ALL slags fanatism; kristen, muslimsk, socialistisk, fascistisk, nazistisk eller i annan form. Ärligt talat skrämmer den mig från vettet.

Sov gott, ni som kan. Jag vågar aldrig mer.

PS. 
Kan fortfarande inte komma till ro. Trots en trevlig kväll i finaste Å:s sällskap. Därför kommer ett sent tillägg:

SD hävdar att de inte är invandrarfientliga. Att de absolut inte står för något som BSS stod för (Bevara Sverige Svenskt). Ändå VÄLJER en kvinna AKTIVT att söka sig till detta parti JUST för att hon plötsligt upptäckt och blivit "överbevisad om" att en viss grupp människor är onda. JUST för att detta parti är det enda som tar "problemet" på allvar och JUST för att detta är det enda partiet som "insett faran" med den dolda agendan denna grupp människor uppenbarligen hade. 

Alltså. SD ÄR ett parti som står för precis det de nekar till. Punkt.

Och. Hemska människor finns i alla grupper. Onda och oärliga. Det har inte med en kategorisering att göra. Det har med personligheten att göra. Punkt. DS