Att rapportera

Nej. Det är ingen fara med mig. Alls. Tvärtom. Det finns ingen anledning till en svag oro eller panikkänslor. Jag har inte tröttnat på att skriva, idéerna är inte slut, jag har inte dragit mig undan livet; trött och besviken. Så nej. Det finns ingen anledning till oro.

Vad har då mars fört med sig till mig, i detta nådens år 2013? Vad händer på min lilla fläck av jorden? Universum? Det verkar vara dags för en liten rapport.

Jo. Jag har varit i maskopi med vädret. För med ett snett leende har jag lyssnat på och betraktat alla omkring mig som lovordat den tidiga våren. Som beskurit träd, köpt och planterat penséer. Kategoriskt har jag vägrat delta i den allmänna uppståndelsen. När man försökt entusiasmera mig har jag kort bara sagt: ”Februari är inte slut än. Och mars är ingen vårmånad. Möjligtvis vårvintermånad”. Ty, fastän mars i början slog oss med häpnad, med ljumma milda vindar, lerklaffs och plusgrader, lurade kölden på avstånd. Och det knäppte till och blev isande kallt igen.

I morse hördes de kuttrande duvorna bakom snödrivorna. Snödrivorna. På ett dygn föll det två decimeter snö. Nämligen. Och tjälen växte sig stark i marken. Anföll de stackars penséerna underifrån, där snön täckt dem ovanifrån. Det är mars anno 2013.

Annars då? Förutom att jag slagit mig i slang med kung Bore? Jo tack. Annars är det bra. Väldigt bra till och med. Jag arbetar heltid igen. Och orkar faktiskt det. Jag är trött och utmattad efter arbetet, men jag trivs med mina arbetsuppgifter, mina kollegor och mina elever. Och jag drabbas inte att olustkänslor inför arbetsdagar. Nu skall det dock sägas upp folk. Vikande elevunderlag, övertalighet. Två tjänster skall dras in. Av sjutton stycken. Jag ligger risigt till. Men. Den dagen den sorgen. Inget jag kan påverka.

Jag har åkt skidor för första gången i mitt liv. Längdskidor. 4,2 km. Och det var fantastiskt roligt! Jag bjöd även mina elever på sex stycken vurpor. Har haft en tjejträff hemma med fina H och M. Fått skrattat och skvallrat med älskade Å. Pratat och lyssnat på finaste A. Och dessutom fått en helt ny vän: I. Som jag träffade i går i Göteborg. På en blinddate. En ”vänblinddate”.

Jag har lunchat med mina fina killar. Läst läxor, diskuterat nationella prov, möblerat om rum, fixat och donat. Skrattat och kramats. Så mars har varit mig nådigt. Härligt. Liksom den lilla tilltufsade tussilagon i dikeskanten känner jag nog allt att det frusna och stelnade, sakta, sakta tinas i världens ljus.

Ha en god dag!