Att finnas i bruset

Ett virrvarr. Ett brus. Ett prassel och rassel. Det sprakar och spretar. Åt olika håll. För så är det alltid. Allting finns på gott och ont. En berg- och dalbana. Vid lyckosamma tillfällen kan man styra genom val. Andra gånger finns det inte mycket man kan göra. Än att välja att gilla läget. Eller att gå under i ödets skugga. Och jo, återigen talar jag om livet. Jaget i livet.

Det slår mig ideligen. I mitt yrke, vid samtal eller genom det jag läser. Att vi som människor väldigt gärna speglar oss i andra. Att vi liksom existerar på villkor som sätts upp av andra. Att andra dikterar vilka vi är. Och att vi dessutom söker denna diktion. Förunderligt. Ty, vem hade vi varit om vi inte kunnat kommunicera, blända, beundras av eller beundra? Till och med de som ont gör, gör det för att därmed befästa vad deras faktiska, eller inbillade, personlighet är. Underligt.

För, häromveckan fick jag den vackraste komplimang jag någonsin fått. (Förutom alla vackra kärleksbetygelser mina söner givit mig). Av två människor dessutom. Som är helt obekanta för varandra. De sa att jag nog aldrig hade kunnat vara något annat än socialdemokrat. På grund av min solidaritet. På grund av att jag så naturligt alltid tänker på andras bästa. Som en reflex. Utan att ens fundera på att göra annorlunda. Jag blev otroligt gripen. Och mycket smickrad. Andlöst smickrad. Och försökte ta in innebörden av det jag hört.

För mycket har jag hört om mig själv. Om hur människor ser på mig. Hur de definierar mig: strukturerad, snäll, tålmodig, plikttrogen, lojal, falsk, iskall, äcklig, pedantisk, dramatisk, ful, tjock, aggressiv, god, vidrig, modig, stark, duktig, ful, glad, positiv, sorgsen, frisk, gnällig, bråkig, pessimistisk, optimistisk, överdriven, rättfram, orädd, stoisk, påläst, nyfiken, bildad, passionerad.

Hur stämmer nu allt detta? Detta brus? Utan ett enda stråk av röd tråd. Hur kan man både vara solidarisk och falsk? Glad och gnällig? Samtidigt? Som framstående karaktärsdrag? Denna kväll är min lösning enkel. Snabbt hittar jag den brusfria stationen: allt stämmer! Utifrån vem det är som ger omdömet. Förmodligen ÄR jag äcklig. I vissas ögon. Glad i andras. Och så är det med oss alla.

I mitt brus har jag, vid denna tidpunkt i mitt liv, tagit makten över vem jag är. Genom att helt enkelt bestämma vilka karaktärsdrag som jag vill skall förknippas med mig. De karaktärsdragen vill jag aktivt försöka förstärka. Som att jag är solidarisk. Rättfram. Passionerad. Positiv och orädd. Andra skall jag akta mig för – eller använda mycket försiktigt: äcklig, falsk, vidrig, gnällig.

Det enda jag kan göra föga åt är att jag är ful. Man är född som man är. På ytan. Och jag är ingen vän av ingrepp och andra typer av utklädningar. Ergo, är jag som jag är. Punkt. En dag kan jag förlika mig även med detta. När mitt intellekt kan övertyga mitt hjärta om det som hjärnan redan vet: att ytan betyder intet. Eller mycket lite. Det är faktiskt delarna i bruset som betyder något. Delarna som berättar om hurdana vi är. Och jag är solidarisk. Rättfram. Passionerad. Positiv och orädd. Så det så!

Vem är du?

Sov gott!