Att lyssna på natten

Natten har en massa ljud. Ljud som vill höras och som tränger sig på. Och så sedan de andra ljuden. De som försöker smita undan upptäckt. Som kryper längs med skuggorna som natten kastar. Jag ligger och lyssnar på dem. Och trots mitt ohörande höger öra, hör jag dem alla.

Ljudet från bilarna på E20. Ett par kilometer fält skiljer dem från mitt sovrumsfönster, men i de kristallklara nätterna alstras deras däckdunk mot asfalten knivskarpt bort till mig. Det svischar och dunkar. Västkustbanans tåg rusar förbi en timme efter midnatt. Rälsen går i en tunnel en bit från huset och tågets ringande, pipande ljud när det går in i tunneln, skär genom natten.

Fältens iskalla knastrande hörs. Rådjurens lek och skutt. Det prisslar och prasslar i torra, frostnupna löv. Är det månne älvor som dansar? Jag hör kosmos. Ett evigt icke-ljud. Stjärnornas svepande vals över himlavalvet. Jordens rörelse kring den egna axeln. Vår jord knirrar och knarrar.

Det knäpper i trägolven. Ekon av dagens alla steg spelas upp igen. Hör hur pojkarna vänder sig i deras sängar. Hur rörelsen fortplantar sig ner i deras madrasser, ner i sängbenen och i det knarrande golvet. De vädrade, prassliga täcken låter.

Det susar i ledningarna. Kylskåpet arbetar och låter som ett gammalt åbäke. Den mekaniska luftpumpen strax under takets nock brummar. En bil kör förbi nere på gatan och min mörkläggningsgardin har lämnat en glipa igenom vilken jag kan följa dess strålkastare.

Det snarkas. Mumlas i sömnen. Gås på toa och spolas. Jag suckar. Hör min egen suck studsa mot alla de andra ljuden. Påminner mig om ett annat nattljud – ett vårens och sommarens nattljud: fågelsången. De kuttrande duvorna. Som snart kommer att sitta på balkongräcket strax utanför mitt sovrumsfönster. I tron om att det är dags att gå upp kommer de att väcka mig redan vid 4 tiden på morgonen. Ack, dessa ljusa, underbara dagar!

Nattens ljud. Tydliga. Och knappt förnimbara. Och det är redan morgon.