Att möta solen

Ville skriva en text om solmöten. Insåg att jag gjort det nästan precis ett år sedan. Varsågoda, min text från 9:e mars 2012. Om solmöten. 

Att möta – ditt leende. Ditt vackra, vackra ögonleende. Inte visste jag innan att dess färg var så intensiv. Så klar. Inget annat i ditt ansikte röjer dig. Men jag ser det. I dina ögon. Att du ler. Exklusivt och enbart för mig. Mot mig. Där och då. Här och nu.

Att möta – en beröring. En lätt klapp på axeln. Någon sveper förbi och ordlöst kramar den om min axel. En gemenskap. En delad sorg. Eller glädje. Att krama om. Och få en kram tillbaka. Att stryka någon över handen och känna att den håller handen kvar. Att klappa någon över kinden utan att den rycker bakåt.

Att möta – barnens fullständiga tillit. Känna den lilla, eller lite större, handen fatta ens egna. Att lyfta på filten i soffa och få sällskap av två killar som fortfarande älskar sin mamma utan förbehåll. Att kunna gråta tillsammans och skratta tills vi kiknar. Att fuldansa i köket. Att höra deras ”Jag älskar dig mamma”

Att möta – en gammal vän. Som man trodde var förlorad. Borta. Och upptäcka att man fortfarande kan fylla i varandras meningar. Att man fortfarande delar minnen. Och att man tycker om det den andra blivit. Lycka.

Att möta - solen. Värmen. Det som får oss att fyllas med ny energi. Som påminner oss om allt som vi behöver påminnas om. Vackra melodier, vederkvickande dofter. Den stela, hårt ihopknutna kroppen översköljs av renande, värmande oljor. Sakta märker man att ännu är den inte färdig med livet – den ledbrutna själen.

Fyll på din lista. Med solmöten. Begåva ditt jag med det. Tvinga dig om du måste. Ty det gör jag med jämna mellanrum. Stannar upp. Lägger till ännu fler. Utökar min lista. Känner värmen. Lyckan. Kärleken. Även i det mörkaste mörka.