”Dörren öppnas och jag tvingas upp
från det behagliga ingenstans till ett vagt motbjudande någonstans”. Så lyder
öppningsmeningen i denna roman. Läs den igen. Smaka på orden. Och du är fast.
Eller, låt oss tala klarspråk: jag är fast.
Axelsson, mest känd för sin bok
”Aprilhäxan”, har ett fullkomligt förtrollande språk. Rikt och krumbuktigt.
Väsande och nynnande. Tydligt och disigt. Och det är språket i boken som
bergtar mig. Berättelsen inte alls lika mycket. Men språket. Helt fantastiskt.
Boken är en nutidsroman. Skriven med
en mängd olika berättarröster, där en kvinna, Minna, är huvudrösten. Den
handlar om det sociala arvet. Om skuld. Lögner. Om moderskap och föräldraskap.
Nej, om familjeskap! Och den handlar om sorg. Någonstans mitt i boken står det
klart för mig att för den professionella uttolkaren finns det mängder av
symbolik att bita tag i. Mängder med allusioner och stickspår. Men jag läser
den rakt av.
Så. Hur är då ramberättelsen? Det
råder full storm, en rasande, fruktansvärd storm i Arvikaområdet. Hösten är där
med mörker och regn. I stormens spår söker att antal människor skydd på
vägkrogen Sallys Café och Restaurang i väntan på att bli evakuerade. Det är
vägkrogens ägarinna Minna, hennes anställda, Anette, räddningstjänstmannen Tyrone,
reportern Ritva, ekonomiprofessorn Henrik och hans fru, Marguerite, före detta
Dramatenskådespelerska. Och spelat kan
börja!
Och det är här någonstans som jag
hellre förlorar mig i Axelssons fantastiska språk, än att jag engagerar mig
alltför mycket i karaktärerna. För jag har svårt att tycka om dem. Att bry mig
om dem. Och det är enbart Minna som ges tillräckligt utrymme i romanen, de
andra är något mera skissade. De enda som jag någonstans tycker om är
bipersoner; Minnas moster Sally och Tyrones fru Maggan.
Vad är det som får mig att känna så?
Förmodligen är det för att hela boken handlar om skam. Om skuld. Och om
hemligheter. Man tror att folk tror vissa saker, man inser inte att alla redan
vet, man ljuger och inbillar sig. Och jag blir förbannad. För. Vad får till
exempel Minna att gå omkring och känna sig som en ”hora” bara för at hon ligger
med en man hon inte känner och blir gravid? I nutid? Det stigmat behöver man
föga bry sig om. En hora är någon som prostituerar sig. Får betalt. Gör det för
pengar. Och det är inte det hon gör. Jag blir så förvånad över att en modern
kvinna, som Minna framställs som, verkligen tror att hon är det. För att hennes
mamma hade det ryktet. Ursäkta, men vad har det att göra med vad?
Jag har blivit anklagad för att vara
en feg, djävla politikerhora – är det något som mina söner skall ”ärva” av
mig? Knappast. Det finns andra stigman i min släkt, bakåt i tiden, men jag har
aldrig, inte för en sekund, betraktat det som något jag skulle ärva. Inte ens
de gånger jag åker tillbaka till den lilla by båda mina föräldrar är ifrån. Jag
är jag. De var de. Punkt.
Så förmodligen har jag bara helt
enkelt svårt att förhålla mig till handlingen. För jag blir bara irriterad.
Irriterad över folk som har ”familjehemligheter”, som inte pratar med varandra.
Som inte väljer att bryta sina pålagda skamkänslor. Och jag anar redan tidigt
var Sofia är. Och vad som hänt. För Axelssons upplägg är traditionellt.
Men läs boken. För språket är underbart.
Och vissa passager kommer att stanna länge hos mig. ”Det där ordet med vilket
man kan stämpla och förnedra varje kvinna som man har lust att stämpla och
förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet
som är själva roten till vårt underläge”.
