Att recensera "Moderspassion" av Majgull Axelsson

”Dörren öppnas och jag tvingas upp från det behagliga ingenstans till ett vagt motbjudande någonstans”. Så lyder öppningsmeningen i denna roman. Läs den igen. Smaka på orden. Och du är fast. Eller, låt oss tala klarspråk: jag är fast.

Axelsson, mest känd för sin bok ”Aprilhäxan”, har ett fullkomligt förtrollande språk. Rikt och krumbuktigt. Väsande och nynnande. Tydligt och disigt. Och det är språket i boken som bergtar mig. Berättelsen inte alls lika mycket. Men språket. Helt fantastiskt.

Boken är en nutidsroman. Skriven med en mängd olika berättarröster, där en kvinna, Minna, är huvudrösten. Den handlar om det sociala arvet. Om skuld. Lögner. Om moderskap och föräldraskap. Nej, om familjeskap! Och den handlar om sorg. Någonstans mitt i boken står det klart för mig att för den professionella uttolkaren finns det mängder av symbolik att bita tag i. Mängder med allusioner och stickspår. Men jag läser den rakt av.

Så. Hur är då ramberättelsen? Det råder full storm, en rasande, fruktansvärd storm i Arvikaområdet. Hösten är där med mörker och regn. I stormens spår söker att antal människor skydd på vägkrogen Sallys Café och Restaurang i väntan på att bli evakuerade. Det är vägkrogens ägarinna Minna, hennes anställda, Anette, räddningstjänstmannen Tyrone, reportern Ritva, ekonomiprofessorn Henrik och hans fru, Marguerite, före detta Dramatenskådespelerska. Och spelat kan börja!

Och det är här någonstans som jag hellre förlorar mig i Axelssons fantastiska språk, än att jag engagerar mig alltför mycket i karaktärerna. För jag har svårt att tycka om dem. Att bry mig om dem. Och det är enbart Minna som ges tillräckligt utrymme i romanen, de andra är något mera skissade. De enda som jag någonstans tycker om är bipersoner; Minnas moster Sally och Tyrones fru Maggan.

Vad är det som får mig att känna så? Förmodligen är det för att hela boken handlar om skam. Om skuld. Och om hemligheter. Man tror att folk tror vissa saker, man inser inte att alla redan vet, man ljuger och inbillar sig. Och jag blir förbannad. För. Vad får till exempel Minna att gå omkring och känna sig som en ”hora” bara för at hon ligger med en man hon inte känner och blir gravid? I nutid? Det stigmat behöver man föga bry sig om. En hora är någon som prostituerar sig. Får betalt. Gör det för pengar. Och det är inte det hon gör. Jag blir så förvånad över att en modern kvinna, som Minna framställs som, verkligen tror att hon är det. För att hennes mamma hade det ryktet. Ursäkta, men vad har det att göra med vad?

Jag har blivit anklagad för att vara en feg, djävla politikerhora – är det något som mina söner skall ”ärva” av mig? Knappast. Det finns andra stigman i min släkt, bakåt i tiden, men jag har aldrig, inte för en sekund, betraktat det som något jag skulle ärva. Inte ens de gånger jag åker tillbaka till den lilla by båda mina föräldrar är ifrån. Jag är jag. De var de. Punkt.

Så förmodligen har jag bara helt enkelt svårt att förhålla mig till handlingen. För jag blir bara irriterad. Irriterad över folk som har ”familjehemligheter”, som inte pratar med varandra. Som inte väljer att bryta sina pålagda skamkänslor. Och jag anar redan tidigt var Sofia är. Och vad som hänt. För Axelssons upplägg är traditionellt.

Men läs boken. För språket är underbart. Och vissa passager kommer att stanna länge hos mig. ”Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varje kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge”.