Att återvända

Återvända. I minnet. Till något som man faktiskt glömt bort, som sakta bleknat i arkivet. Som lämnat plats åt andra minnen. Andra liv. Men så fick jag höra häromdagen att man begravt honom. Att han var död. Och så mindes jag plötsligt.

Han var tjugo. Ljusgröna ögon. Blont, kortklippt hår som oftast var rufsigt. En lurig, busig blick. En smärt kropp. Jag var inte mer än sexton år. Och var som de flesta sextonåringarna. Temperamentsfull. Säker på vad jag ville. Siktet klart inställt mot vad jag ville skulle bli mitt liv. Och trots att jag inte, överhuvudtaget någonsin, hade tänkt bli ihop med någon från den lilla byn mitt i majsfälten, blev vi ihop.

Med en gång insåg jag att den där blicken kunde bli svart. Livsfarlig. Och tyst kom jag överens med mig själv att om den blicken någonsin riktades mot mig, så skulle det var slut. Där och då.

Vi hade kul. Han hade många kompisar och vi umgicks alltid med en massa ungdomar. Så fick han sin inkallelseorder. 18 månaders obligatorisk värnplikt. Med början mitt i uppstarten på vår relation. Han ville inte, men det fanns inga alternativ. En måndag skulle han åka iväg och helgen innan skulle vi hålla avskedsfest. En stor fest. Och det var där hans ögon blev svarta.

Vi stod och pratade i ett av rummen, jag med ryggen mot väggen. Han hade druckit mycket. Jag, ingenting. Han stod lutad med ena handen mot väggen och med en ölflaska i andra. Helt ut ur det blå växlade så hans ögon. De blev svarta och han slog sönder flaskan mot väggen. Den avslagna flaskan höll han så upp mot mitt ansikte. Medan de svarta ögonen naglade fast mig vid väggen.

Jag tror jag skrek. För plötsligt var en av hans kompisar där och drog bort honom. Med snabba steg var jag ute ur huset. Ut på gatan. En gång vände jag mig om och såg tillbaka. Men inte mer. Bakom mig hörde jag hans äldre bror ropa på mig att stanna. För annars skulle J ta sitt liv. Rasande skrek jag tillbaka att jag kunde köpa repet till honom. Det var det sista jag sa till honom. Någonsin.

Jag stötte på honom vid senare besök i den lilla byn i majsfälten. Nersupen. Oigenkännlig. Med en trasig rock på magra axlar och ovårdat helskägg. Han ropade fortfarande mitt namn, men jag vände bort min blick i avsky. Och nu är han död. Det blev berättat för mig att han dog av alkoholen.

Så kan det gå. Med ett par gröna ögon och ett ostyrigt hår. Ett par ögon som kunde bli livsfarligt svarta. Och ibland tar även sextonåringar kloka beslut. Så här i efterhand. Och så kan minnet få blekna ännu en gång. Vila i frid.

Sov gott